En resa i tiden längs järnets väg

Det är premiär för guideturen "Järnets väg från gruva till smedja" och gänget som iklädda gummistövlar och regnjackor är alla från trakterna runt Lofta. Vår guide, Erik Kihlstedt, har tänt små ljus här och var för att göra det lättare att ta sig fram. Längst bort, i andra änden av gången, ligger själva schaktet där malmen en gång bröts. Stenebo gruva är ett dagbrott, där man kom åt malmen genom att börja på ytan och sedan ta sig allt djupare ned. Genom gruvgången som leder in mot schaktet i marknivå kunde malmen transporteras ut ur gruvan.
- Det var antagligen räls här, och så drogs vagnarna in och ut ur gruvan med hjälp av hästar, förklarar Erik.

Efter en stund skymtar vi åter dagsljus och gången öppnar sig i en gruvsal. Ovanför oss tornar vattendränkta bergväggar närmare 30 meter mot himlen. Nedanför störtar de 70 meter ned under den förrädiskt lugna vattenytan. Erik ber oss vara försiktiga, för gruvan är lämnad som den är, utan staket eller avspärrningar.
Bergväggen är på sina ställen täckt av mossa, på andra forsar vattnet över kanten i ett vattenfall. När gruvan var i drift pumpades vattnet bort, och det var här malmen hissades upp.
- Ser ni pinnarna som sticker ut? Säger Erik och pekar på bergväggen mittemot. För att komma ned i gruvan klättrade man på trästegar med stålskodda skor.

Närmare tio personer var sysselsatta med att bryta malm, och ytterligare ett par personer lastade sedan malmen på vagnarna när den hissats upp ur underjorden. Ytterligare ett par personer stod utanför gruvan och lastade malmen på kärror som gick in till bruket. Livet i gruvan var hårt och olyckorna många.
- De slet ont, säger Erik Kihlstedt. De misslyckades och de förolyckades, de trillade och de slog sig. När man börjar se vad som finns bakom historien blir man nästan rädd. Det är en hel annan verklighet än vi kan föreställa oss.

Till skydd hade man gruvfrun, som det var viktigt att vara vänlig mot. Gruvan och malmen tillhörde henne och till exempel genom att klappa på bergväggen innan man gick in höll man sig väl med henne. Som tack skyddade hon gruvan varnade för ras genom att låta bergväggarna knäppa som en varning.
- Tänk vad kvinnor var viktiga på den tiden! säger Gun Trulsson som tagit initiativet till dagens guidetur.

Resan går vidare ut ur gruvan och i malmens spår mot Edsbruk.
- Det här var en självförsörjande bruksbygd, säger Erik. Man utnyttjade tidigt vattenkraften, och där borta ser ni mjölnarens bostad från 1700-talet, det äldsta bevarade huset i området.
Byggnadsstilen i området är speciell med enkla utsmyckningar, ljusa färger och slätputsade hörn, så kallad Tjust-empire.

Också livet utanför gruvan var hårt och även om arbetarna inte var livegna, var det svårt att flytta från bruket. Priserna i affären justerades efter inkomsten, berättar Erik Kihlstedt, och på så sätt stod man alltid i skuld till gruvan. Männen jobbade långa dagar men kvinnor och barn slet också hårt. Malmen från gruvan tömdes uppe på en gräsplan, där de knackade den för hand för att få så rena bitar som möjligt.
- Visst är det något att se, vad våra förfäder har åstadkommit! säger Lennart Johansson, en i guidegruppen, innan turen går vidare mot Överums bruksmuseum och smedjan i Råberga hembygdsgård.Fotnot: Guideturerna bokas via Medborgarkontoret i Gamleby.