På 1960-talet var nära 20 mjölkbönder verksamma på Norrlandet utanför Västervik. Bo Ahnves pappa, som köpte Sandebo gård 1944, var en av dem. Bo själv växte upp på gården, men hade hösnuva – och var därför tveksam till om han någonsin skulle kunna bli bonde.
Men så blev det. Efter en kort period som mellanstadielärare kom han tillbaka till gården, och några år senare träffade han bonddottern Karin från Frödinge. 1979 tog de över gården tillsammans. Hösnuvan till trots.
– Jag sa på skoj när jag var yngre att jag skulle träffa en bonde, säger Karin, och ler mot Bo över köksbordet.
Under åren har hon även jobbet deltid som sjuksköterska vilket har fungerat bra att kombinera med lantbruket.
Genom köksfönstret går det att ana åkrarna längre bort, där korna fortfarande går och betar. Om en vecka skickas de iväg – och för första gången på åtminstone ett sekel kommer det inte att bedrivas någon mjölkproduktion på Sandebo gård.
Det betyder också att det inte längre finns några mjölkbönder på hela Norrlandet.
För Karin och Bo Ahnve är det förstås känslosamt.
– Det känns blandat. Men det sunda förnuftet har tagit över. Jag är 67 år, och nu får jag ett par killar som tar hand om verksamheten. Mikael och Mattias Roos i Skramstad ska ta över alla djuren, arrendera åkrar och betesmark och ha ungdjur där, säger Bo Ahnve.
Att korna inte skulle behöva skickas till slakt, eller spridas ut på olika platser, var viktigt för Bo och Karin. De har en liten djurbesättning, totalt 35 kor, plus ungdjur och kalvar, och vill måna om djuren. Att växla upp till en storskalig industri, som de flesta mjölkproducenter gör i dag, har aldrig varit något alternativ.
– När man föder upp kalvar till kor får man en speciell relation till dem, säger Bo.
Karin påpekar att storskaligheten är ett måste för många, med tanke på svårigheterna att få lönsamhet i lantbruket. För familjen Ahnve har det gått ändå, tack vare att de har skog och andra inkomstkällor.
Att vara lantbrukare, med allt vad det innebär, har genom åren inneburit mycket slit och få lediga stunder. Men Karin och Bo är tacksamma för allt det har gett dem.
– Man producerar mat, och håller markerna öppna. Det har känts tillfredsställande, menar Bo.
– Vi lever nära naturen, och djuren får en att må bra, säger Karin.
Nu ser paret fram emot att få ägna mer tid åt bland annat fiske, engagemanget i Marieborgskyrkan, resor och musik. Att få göra saker tillsammans, och besöka vänner – utan att behöva åka hem tidigt för att mjölka korna.
– Jag har en 98-årig morbror, som själv varit mjölkbonde, i livet som vi brukar besöka. Nu behöver jag inte säga åt honom att "nej, nu måste jag åka hem och mjölka", nu kan vi stanna så länge vi vill, säger Bo.