En lektion i grekiska

Anarkism kan vara en fridsam ideologi. Men ordet anarki brukar användas om den sorts våldsamma oordning parad med maktlöshet hos staten som Grekland upplevt efter polisens dödsskjutning av en tonåring under upplopp i Aten. Likt pyromaner som triggar varandra har militant grekisk ungdom vunnit efterföljd i Europa. Men man behöver inte söka trender. Grekland är i sig intressant nog. Det är speciellt även i kristider alla européer känner av. I och för sig borde Grekland kunna vara både hörnsten och trendsättare. Europa är ju präglat av grekisk kultur. Talar man politik eller hälsa, somatisk (kroppen) och psykisk (själen), talar man grekiska. Men när Grekland togs med i EU 1981 sågs landet mest som en belastning, med sina inre motsättningar och konflikter med grannarna, svaga ekonomi och korruption. Grekland har gjort stora framsteg och politiken har blivit mera lik Västeuropas. Regeringspartiet Nea Dimokratia, syster till moderaterna, och vänsterpartiet Pasok, syster till socialdemokraterna, fick i senaste valet 2007 nästan 80 procent av rösterna. De stora partierna har växlat vid makten sedan demokratin återupprättades 1974, efter den hårda militärdiktaturen. Men ingen regering tycks klara av de problem det nu larmas om: En ineffektiv utbildning som inte leder till jobb. Urusla statsfinanser. Ett bankrutt pensionssystem. Korruption. Det krävs förändringar. Men när regeringen gör något blir det massprotester. Försök att sanera pensionerna bidrog i valet 2004 till nederlaget för den Pasokregering där nuvarande partiledaren, svensktalande Georgios Papandreou, var utrikesminister. Han skyller den aktuella krisen på regeringen, som skulle vara genomkorrumperad, medan den regering han själv var med i bara var lite korrumperad...Men Papandreou vågar faktiskt utmana. Han säger att Grekland är ett svart hål av skattesmitning. Enskilda och företag vägrar betala till de pensioner de förväntar sig. EU:s stöd till jordbruk och industri har inneburit förlorad konkurrenskraft. Subventioner har blivit viktigare än marknaden, säger Papandreou. Är det kanske de beska sanningarna som gör att Papandreous parti försvagats i opinionsmätningarna? Fast Nea Dimokratia har sjunkit än mer. Michalis Kelpanides är professor i sociologi vid Aristoteles-universitetet i Thessaloniki. Våldsverkarna anser han är opolitisk pöbel påhejad av sympatisörer till efter många år äntligen lagförda terrorister. Intervjuad i Frankfurter Allgemeine Zeitung säger han att både stat och enskilda lever över sina tillgångar: "Grekland är ett kravsamhälle med mycket lite verklighetssinne". Den grekiska staten är svag. Den klarar inte att hålla ordning. Den klarade inte storbränderna i fjol somras. Det beror enligt Kelpanides på att inkompetenta gunstlingar placeras på nästan alla poster i förvaltningen: "Nepotismen (att otillbörligt gynna sina släktingar, av latinets nepos, barnbarn) är det grekiska samhällets livsprincip, och den avskaffas inte med påbud." Och säkerligen inte heller genom glaskrossning och bilbränning i protest mot USA, globalisering och EU och vid behov även mot Turkiet, invandrare och när fel fotbollslag vinner.

En lektion i grekiska

I dagens utrikeskolumn ger Bo Ture Larsson bakgrund och perspektiv kring de aktuella upploppen i Grekland.