En kväll med sköna, äkta jultoner

Vi tror lätt att vi kan alla julsånger, i varje fall känner till dem. Att det inte är så fick många av oss bekräftelse på i går kväll. Den pigga kammarkören Cantores Calmarienses gjorde en liten julsväng upp till oss här i Västervik, i Marieborgskyrkan. Av de tio julhymner kören sjöng var nog bara tre allmänt bekanta. Med så stor del av mindre eller knappast känt material växer ju upplevelserna. De alltför vanliga julsångerna blir lätt uttjatade i december.
Annonsen hade talat om Julkonsert med "Christmas Carols". I kyrkan hade man döpt om det hela till "Musikgudstjänst med julmusik", och så var upplägget.
Mellan varje körsång läste kyrkans pastor, Roger Mörk, fint valda evangelietexter, ledstänger till julen som vi ju firar för det kristna undret med Jesu födelse. Förresten gick Roger Mörk ännu längre tillbaka i historien i sin inledning. Ja, ända till människans debut med den listiga, förföriska ormens trassel i Första Mosebok.

Musiken höll sig närmare julen. För detta slags julsånger har begreppet Christmas Carols faktiskt varit levande sedan mitten av 1500-talet.
Kören Cantores Calmarienses har funnits och sjungit i över tio år. Den senare hälften har Torbjörn Westman hållit i ledningen. Hans namn är ännu mer känt som en av Camerata Nordicas violinister.
Mycket i fredagskvällens program var också äkta, anglikanska carols. Som den gamla visan "Sans Day Carol" från Cornwall i John Rutters snygga arrangemang och Harold Darkes "In the bleak mid-winter", en helt sannfärdig beskrivning på vårt kulna väder just nu.
Allra mest känd var nog ändå legendariska Franz Grubers "Stilla natt", här i ett mycket speciellt arrangemang av David Willcocks. Som gjort för att passa Cantores Calmarienses.

Tolv röster. Fyra sopraner, tre altar, två tenorer och lika många basar. Torbjörn Westman bygger upp en vacker balans med sina sångare. Att de, sångarna alltså, verkligen är laddade, det känns.
I vår omvärld, från Kalmar i söder till Linköping i nordväst finns flera, mycket intressanta kammarkörer. Cantores Calmarienses är verkligen en av dessa.

Fyra av sångarna framträdde också som solister. Basen Mikael Weister, alten Sara Björkholm, sopranen Viveca Callenryd och tenoren Lars Hammar. De båda sistanämnda just i den nämnda "In the bleak mid-winter.
I Dale Woods finstämda "Slumra så mjukt och stilla" (svensk text av Birgitta Wennerberg-Berggren) spelade Torbjörn Westman på sin fiol och Milda Jonasson blockflöjt. Milda var för övrigt den i ensemblen som oftast fick växla uppgifter. Förutom i körens altstämma skötte hon ackompanjemang både från orgeln och flygeln.

Kvällen avrundades genom att alla sjöng psalmen "Dagen är kommen" tillsammans. Men julkänslan blev fastställd strax innan, i körens sista egna nummer, svenske Ruben Liljefors innerliga "Det strålar en stjärna" I Jeanna Otherdals text finns ju också sammanfattningen, "Då vet man att snart är det jul".
Marieborgskyrkan var fullsatt och detta vågar jag garantera: Så kände alla!