En hungrig pojke steg av tåget för 60 år sedan
För nästan precis 60 år sedan steg en mager gosse av tåget på stationen i Västervik. Han kom från Rembrandts födelsestad Leiden i Holland och var mest bara skinn och ben efter att ha livnärt sig på blomsterlökar och sockerbetor. Just därför hade han blivit utvald att lägga på hullet i nio månader. Pojken heter Eduard Gortzak och bor fortfarande kvar i Västervik.
Minnet levde. - Jag kunde inte glömma tiden i Västervik och återvände efter tio år, säger Eduard Gortzak. Nu är den 60 år sedan har steg av tåget första gången, hitskickat från det krigshärjade Holland för att äta upp sig.
Foto:
Han kom till Västervik i mitten av september 1945. På perrongen väntade fosterföräldrarna Harald och Greta Hven. I sällskapet fanns ytterligare två pojkar och en sjuksköterska som eskorterat dem från uppsamlingslägret i Kristianstad. Där hade hundratals barn tillbringat en vecka för att läkarundersökas och sedan skickats ut över landet.
- För mig var Västervik bara ett konstigt ord, säger Eduard när han sitter på en bänk vid järnvägsstationen 60 år senare.
Inte ett ord svenska kunde han. Fosterföräldrarna kunde lika lite holländska. Eduard lärde sig snabbt, fick jämnåriga kamrater och började på Marieborgsskolan. När han rund och trind återvände till Holland nio månader senare pratade han flytande svenska.
- Vi hade det lättare än dagens invandrarbarn. Vi var exotiska och både barn och vuxna tog kontakt med oss. I dag hjälper jag en invandrarfamilj och har förstått att barnen har svårt att få kontakt med jämnåriga, säger Eduard.
Vintern i Sverige minns han fortfarande med glädje. Den snälle vaktmästaren Herbert Karlsson på Marieborgsskolan ordnade både halsduk och skidor åt Eduard. Men det han minns bäst och med välbehag är julbordet hos Frälsningsarmén. Så mycket mat hade han aldrig sett.
- I slutet av kriget var det brist på mat i Holland. Vi levde på blomsterlökar och det som blev kvar av sockerbetorna sedan man pressat sirapen ur dem. Det fyllde magen men inte mycket mer, minns Eduard.
På våren 1946 reste han tillbaka till föräldrarna i Holland. Med i bagaget fanns ett stort paket av det godaste han ätit i Sverige: Smörgåsar med ägg och anjovis som föräldrarna skulle få smaka. Alla smörgåsar gav han bort till hungriga barn på järnvägsstationen i Hamburg.
Den flytande svenskan glömdes snabbt bort men inte upplevelserna i det kalla landet i norr. Eduard smidde planer på hur han skulle kunna återvända. Kanske som försäljare av blomsterlökar? Men det visade sig att handelshusen inte nöjde sig med erfarenheten att äta lökarna, för att bli säljare krävdes studier på universitet.
Först 1955 fick Eduard tillfälle att återvända till Västervik. Jobb ordnade den fotointresserade ynglingen på firman Press & Reklam. Myndigheterna uppskattade inte att han först sökt jobb och sedan tillstånd. Det blev avslag och återfärd till Holland.
Men han var snart tillbaka igen, den här gången som evangelist och blivande pastor. Efter år av studier fick han sin första församling i Västerbotten, drabbades av lappsjuka och sökte vidare till Malung. Efter ytterligare några år flyttade familjen Gortzak med hustrun Inger och två barn till Västervik. På samma gång bytte Eduard yrke och blev fritidspedagog på Johannesbergsgården, fortsatte på Björken och Blåklockan för att avsluta sin yrkesbana med några år på barn- och utbildningsförvaltningen.
Pensionär på riktigt tänker han inte bli än på några år. Eduard och Inger driver vandrarhemmet Solgården på Esplanaden med 20 bäddar och är aktiva i Marieborgskyrkan, bland annat med att organisera hjälpsändningar till Vitryssland. Eduard vet hur det är att vara hungrig och dåligt klädd och glömmer inte hur glad en mager gosse kan bli över en halsduk. Även om det var 60 år sedan.
Så jobbar vi med nyheter