En hel mässa i jazztakt

Jazz i kyrkorna, det verkar särskilt populärt i år. Så har vi också skrivit några gånger här i tidningen. Jazzmusik helt integrerad i en mässa, alltså en gudstjänst med nattvard, det är inte lika vanligt. Men varje år händer det, i Västrums eller Gladhammars kyrka. Igår kväll var det dags igen, detta år i Västrum.

Det är alltid bandet Jazzin Dukes från Stockholm som kommer. Känner sig välkomna och är det verkligen. Bandets namn är ingen slump. Musiken rör sig helhjärtat i Duke Ellingtons spår, i synnerhet bland allt mäktigt i hans helgade konserter, hans "Sacred Conserts".
Bandets ledare är präst och heter Erling Torkelsson. Men han är också trombonist. Det var han även under sin tid som kyrkoherde i Farsta. Men från pensionen har jazzen övervägt, även om han, som så många av dagens pensionspräster, vikarierar lite då och då. Det handlar inte heller om något sommarband. Jazzin Dukes är strängt taget ute och spelar året runt. Att just sommarn lockar till våra trakter förvånar väl ingen.

Årets besök blev lite extra. Jazzin Dukes hittade en lokal vokalist i Ylva Björn, församlingens kantor. Lita på att man kommer att försöka få henne med när de rör sig häråt nästa gång! En ung och friskt härlig röst i fin samklang med de garvade musikerna.
De två låtar hon blandades in i var äkta ellingtonare: "Come Sunday" och mässans näst sista inslag, "Allmighty God".
Förresten inrymdes ännu ett nytillskott i Västrumsmässan. Den blev också ett slags välkommen och lyckönskan till församlingens nya komminister, Anna Dubár.

Klockringning markerar ju att en gudstjänst börjar. Här kom klockorna tvåa genom att Jazzin Dukes inledde alltsammans med något lika lämpligt, Ellingtons "Ring dem Bells".
Till och med predikan tog jazzen över, med blues samt såväl både smärtans, hoppets och glädjens toner.
Kantorn Ylva Björn nämnde jag. Solosången var hennes enda insats, för även psalmerna var bandets ansvar. Anna Dubárs uppgift var inte heller en mässas stora vanliga. Men en givande liten betraktelse bjöd hon på.
Hela nattvarden, kommunionen, beledsagades av ellingtontoner, som alltid säkert och variationsrikt spelade av detta hängivna band. Men i postludiet drog bandet sig lite åt sidan från det sakrala genom att spela sin signaturmelodi, "Take the A-Train".

Men visst rimmade den låten med gudstjänsternas brukliga uppmaning att vi ska gå ut i världen och tjäna det goda. Varför inte då ta tåget? Nära till smalspåret dessutom. Skulle något låta så kristet som en uppmaning att hålla oss på smalspår?