Tropiska vindar, vajande palmer och vita stränder. Och massor av musik. Visst kan Kuba vara ett paradis – åtminstone för turister. Men många kubaner upplever bilden som glättad och falsk.
– Jag funderar på om turisterna inte vill se sanningen, säger Rosa Maria Paya, som bor i Havanna.
Nattluften i Havanna slår emot oss som en varm vägg när vi lämnar det luftkonditionerade hotellet.
"Om tjugo minuter återkommer jag med ett samtal om vart ni ska gå", löd budskapet på telefon för någon halvtimme sedan. Nu har vi fått nya instruktioner om en plats några kvarter bort för att möta Oswaldo Paya, en av Kubas främsta förkämpar för demokrati.
Hysch-hysch, hemliga mötesplatser i mörkret och en ständig blick över axeln är vardagsmat för de människor vi träffar här. De är ständigt övervakade och för att kunna prata fritt väljer de alltid nya platser att mötas på. Rosa Maria Paya, Oswaldos dotter, berättar att hon har vänner som trakasserats och fängslat på grund av att de agerat mot regimen. Ibland känner hon sig rädd, men försöker ändå leva ett normalt liv.
- Det går inte att gå omkring och vara rädd jämt.
Kuba lockar allt fler turister, främst från Kanada. Men de får oftast bara se en del av Kuba, menar Rosa Maria. Turistorten Varadero med sina milslånga stränder, pampiga hotell och fina motorvägar, och Havannas centrala delar, med sitt sjudande, färgstarka folkliv.
I det verkliga Kuba, säger Rosa Maria, lever folk i fattigdom, och i ständig rädsla för vad regimen kan göra med oliktänkande. Men att turisterna ens skulle vara intresserade av den verkligheten, det tvivlar hon på.
När vi reser runt på landsbygden blir fattigdomen extra påtaglig. Kuba är ett vackert, men trasigt land. Hästskjutsar och oxkärror är nästintill vanligare än bilar, och huvudvägen genom landet är smal och gropig. De flesta husen är förfallna, både i städer och på landet.
- I många av de små husen finns ingen el. En kuban tjänar 20 dollar i månaden, 30 om du är doktor, berättar Harold Cepero, som också arbetar politiskt för en förändring på Kuba.
Han har själv fått smaka på regimens medicin för oliktänkande. I fyra år läste han till läkare på universitetet, och började där engagera sig politiskt. Han och en kompis skrev under på ett manifest, det så kallade Varelaprojektet - som krävde en folkomröstning om ett förändrat statsskick på Kuba.
För det fick han betala ett högt pris. En dag kom en stor grupp från kommunistpartiet till hans klassrum. "Okej, du vet nog varför vi är här", sa de, och organiserade sedan en omröstning i klassen med syftet att slänga ut honom och kompisen från universitetet.
- De skrek en massa saker, och såg till att hela klassen röstade ut oss. Hela universitetet var omringat av poliser. Det var slutet på mina studier.
I dag arbetar Harold på en restaurang i Havanna. Många av hans vänner har gett upp och lämnat landet, och själv tvivlar han ibland på om han orkar vara kvar och kämpa. Men varje gång kommer han fram till samma sak. Han älskar sitt land och sitt folk, och vill leva här.
- Det behövs goda krafter på Kuba.
På senare år har regimen lättat något på vissa restriktioner. Kubanerna får driva små egna företag, och har större möjligheter att prata med utlänningar än tidigare.
Men de små förändringarna är mest bara dimridåer, enligt Rosa Maria Paya - utlagda för att landet ska framstå som mer demokratiskt.
- Det är en lögn, säger hon bestämt.