Elden är lös i förorterna
Den senaste månaden har det brunnit i förorterna. Drabbade är de lite större städerna: Göteborg, Malmö och Uppsala. Även om höstens ankomst verkar kyla ned situationen så är det fortfarande oroligt på sina håll.
anlagda bränder för något år sedan. Där såg man klara problem med arbetslöshet och segregation som direkta orsaker. Samma situation råder till stor del i våra eldhärjade städer här hemma. Ett annat mönster är att det är i miljonprogramsområden här, precis som i sina franska motsvarigheter som det händer. I det korta perspektivet kräver situationen akuta
insatser från ordningsmakten. Ingen skall
behöva få sina bilar brända, hus vandaliserade eller liv och hälsa hotad. Polisen, socialtjänst och övriga myndigheter måste ha de resurser som krävs för klara situationen och genom ökad närvaro bevara lugnet.På lite längre sikt är lösningen integration i samhället. Det är lätt att ropa på allehanda stöd och insatser, det kan hjälpa tillfälligt som sysselsättning. Vissa insatser, som utbildning i språk, har stor vikt, men i det långa loppet måste alla som bor i landet hitta riktiga jobb. Ingen skall stå utanför arbetsmarknaden eller behöva växa upp med föräldrar som gör det och därmed invaggas i tron att utanförskap är ett normaltillstånd.Alliansens satsningar på detta område, särskilt arbetslinjen är det som leder framåt. Den som har ett jobb eller skola att gå till på dagarna har knappast heller tid, ork eller vilja att vara ute och ränna om nätterna och hitta på otyg.Förlänger man perspektivet och ser på lång sikt måste det dock bli fråga om andra lärdomar. Miljonprogrammen är inte attraktiva boplatser, därför har de flesta med jobb och ordnade förhållanden sökt sig därifrån. I framtida byggande gäller det att inte göra om misstagen från de stora sprången på 1960-talet. Då byggde man planmässigt bostäder åt folk. Men inte för dem. Det är det vi får sota för nu när områdena är nedgångna och de billiga massbyggena inte åldras med värdighet.När miljonprogrammet togs upp hade man de bästa intentioner, problemet är att som det förverkligades kom de höga husen, som finns i var och varannan svensk stad, att bryta de naturliga sociala banden mellan människorna. Miljön har inte heller skapat nya band mellan de boende. På många ställen är det i stället anonymitet, ensamhet och frustration som blivit kännetecken. Många av samhällets tjänare, som poliser, brandmän och ambulanspersonal, har utsatts för hot och våld under förortsbränderna. Andra säger sig vara offer för övervåld från det hållet. När
situationen nu börjat lugna sig och såren hos alla drabbade börjat läka är det dags att blicka framåt. På agendan måste stå att inte göra om gångna tiders misstag, så att samhället kan ta en annan väg bort från utanförskap, missmod, vanmakt och misär.
Så jobbar vi med nyheter