"Egentligen var perioden med norrmännen bra"

De olika fackföreningarnas styrelser fick dock hela tiden information så Arne behövde inte vara ensam om vetskapen om vad som var på gång. Själv tillhörde han Pappers.
I dag bor han i Västervik men kontakterna med Edsbruk är många och minnet om vad som hände på Eds Cellulosa den tiden sitter grundmurat.
- Egentligen var den norska perioden en bra tid. Allt vi producerade gick åt direkt och vi behövde inte lägga på lager.
- Petersson & Sön hade egna försäljningskanaler och dessutom en organisation där flera företag ingick.

1959 började Arne Larsson på bruket efter en förfrågan från dåvarande verkmästaren Tage Locklund.
- Jag körde grävmaskin då men tackade ändå ja till erbjudandet.
Arne tillhörde dem som fick lära sig hela processen på bruket. Annars var det många som bara hade sin lilla bit att sköta. Så småningom blev det som sagt även en plats i bolagsstyrelsen.
- Jag vet inte varför de valde just mig. Men det var intressant och jag fick gå en massa SAF-LO kurser och annat under 1970-talet.
Många resor till Norge och Moss blev det och Arne lärde känna ägare och organisation väl.
- Bröderna Mollat var riktigt trevliga och jag blev imponerad över hur väl de skötte om personalen på de norska företagen. De hade tillgång till semesterstugor i fjällen och annat. Även vi i Edsbruk fick en liten del av kakan i form av pengar i nån form av fond.

Men det skulle komma bistrare tider.
- Mot slutet uppstod förstås en del motsättningar. Jag tror dock att det kändes tungt även för bröderna Mollat.
Vad som hände var att norrmännen fick en egen ny sodapanna klar och blev mindre beroende av vad som producerades i Edsbruk. "Nu kan vi göra massan själva". Dessutom uttalade vd Erland Rishovd att Petersson & Sön egentligen aldrig haft för avsikt att bygga ut och satsa stort på Eds Cellulosa i Sverige.
- Rishovd var vd och såg mer till vad som var företagsekonomiskt riktigt.
- Han var för övrigt en levande datamaskin. Vad som sagts eller vem som sagt vad vid en förhandling flera år tidigare hade han helt klart för sig, säger Arne Larsson.

Under våren 1977 jobbades det sedan intensivt på alla håll och kanter. Ett resultat blev att en intresseförening tog över verksamheten. Lånade pengar med staten som garant och en stor hjälpande hand från bankdirektör Börje Lundh på Östgötabanken.
De olika fackföreningarna hyllades för agerandet men allt hade inte gått smärtfritt.
- Vi pratade oss samman men visst fanns det motsättningar. Bland annat om hur framtiden skulle kunna komma att gestalta sig.
- Om någon ens myntade om att det bara var en tidsfråga om hur länge vi skulle överleva så betraktades denne som inte riktigt klok.

Många satsningar och moderniseringar gjordes trots allt i Edsbruk. Arne Larsson kan räkna upp hur många som helst. Nytt reningsverk, filter i skorstenen, egen kalkugn, rensning av ån (!) för att inte tala om datoriseringen.
- För många blev det stora omställningar och egentligen fanns det för mycket folk på plats. Flera gubbar med samma uppgifter. När inte det hantverksmässiga längre behövdes utan att "det bara var att trycka på en knapp" så gick luften ur många. Bruksmiljökänslan försvann.
- Vi skall dock komma ihåg att vi oftast producerade en väldigt fin massa med hög renhetsgrad. Men omvärlden var större. Vi behövde ett dygn för att producera vad Mönsterås gjorde på en timme.
Personalstyrkan blev också mindre och mindre. Det gamla skämtsamma uttrycket om att man gick till bruket för att äta upp sin matsäck och sedan gå hem igen, var inte ens roligt längre.
Bruket drevs dock vidare under många år med olika ägare och produktion. Men det får vi läsa om i kommande tidning.