I februari 2010 tog Armando Ibrakovic karriär som fotbollsspelare på elitnivå slut på en grusväg utanför Falla. Det var där han och ytterligare en man greps misstänkta för grovt rån. Några timmar tidigare hade de rånat en pappa och hans son i deras hem i Västervik.
Fram till dess hade han setts som ett viktigt framtidslöfte för ett då hårt prövat IFK Norrköping.
I häktet i Kalmar kunde Ibrakovic se Kalmar FF:s arena Fredriksskans från sin cell. Där hade han gjort ett inhopp i slutet av en allsvensk match mellan mästarlaget Kalmar och bottenlaget Norrköping 2008.
– Det var helt sjukt. Snacka om att man funderade just då, säger han i en intervju med Folkbladet.
Vad tänkte du?
Armando Ibrakovic värmer händerna runt kaffemuggen och svarar:
– Mycket. På allt. Rent fotbollsmässigt när jag kom in det så var det en lavett. "Din jävla idiot!". "Vad håller du på med?" "Hur kunde du göra så?". Men på något sätt stänger man av. Du blir galen om du sitter och tänker för mycket.
Han dömdes till tre och ett halvt års fängelse. Efter två och ett halvt år var han en fri man men också bräcklig och rädd.
Samma fotboll som var på väg att ta honom till höjder blev en trygg välkomnande hand tillbaka. Norrköpingsklubben Sylvia öppnade dörren. Senare Assyriska.
– Idrottsfamiljen är stark. Så fort jag kom ut togs jag emot som Armando fotbollsspelaren. Sylvia tog emot mig, jag var där på fotboja och jobbade på kansliet. Det var sinnessjukt vilken gärning av dom. Assyriska med. Det jag fått uppleva och det som fått mig att brinna är hur mycket fotbollen kan göra i samhället. Jag har hittat en koppling, det är det här jag ska göra.
Och det är?
– Inspirera. Motivera. Föreläsa. Jag har hållit på med fotboll hela livet. Att arbeta med ungdomar är hur häftigt som helst. Responsen, hur de snackar med mig. Hur jag kan komma med tips och råd – det är får mig att känna mig, jag vet inte, värdefull. När de tar till sig.
Vad berättar du om?
– Om mitt liv. Rakt på. Ingen censur. Jag spiller ut allt. Ingen är skonad. Inte jag själv, inte min familj. IFK eller något annat. Jag hade yttersta ansvaret, självklart. Det är jag tydlig med men det fanns delar i det som...
Du är kritisk mot andra?
– Mycket av det som hände mig ser man i samhället idag. Jag var utåtagerande väldigt mycket. Min pappa blev sjuk och i den åldern, jag var tonåring, det är svårt att vända sig till någon. Man börjar agera utåt. Man börjar visa och ropa på hjälp på ett destruktivt sätt. Det är det man ser idag, de bränner bilar och håller på med en massa grejor. De har problem i skolan och man vet inte hur man ska hantera det. Man blir arg. Ungdomarna behöver bli sedda. Jag själv hade svårt att vända mig till någon. Att ta det steget, men det fanns heller ingen som sträckte ut handen.
Många kanske hade valt en annan väg om de hamnat där du gjorde. Det var aldrig nära att du vek ned dig?
– Nej. Där har du en grej jag fick ut mycket av när jag satt inne. Jag träffade mycket människor som var godhjärtade men när man hörde deras livsöden – det var så tragiskt. De hade ingen möjlighet till ett bra liv. Man fick en bild, perspektiv. Jag passar inte in här. Jag har föräldrar som gett mig allt. När pappa kom till Sverige gick han upp tre på morgonen för att plocka jordgubbar. Man började inse – shit vad de har gjort för mig. Man insåg att det här inte min plats. Jag hör inte hemma här och lovade mig själv att vad som än händer i livet så aldrig hit i alla fall. Det finns mycket bättre lösningar.
LÄS HELA INTERVJUN PÅ Folkbladet.se.
Bearbetning för Västervik: Ulrik Alvarsson