Martin Dahl visar ett annat av de rör som används till borrprover.
I våras berättade vi om en grupp forskare, som var på besök i Västervik för att se om det fanns lämpliga ställen att ta sedimentprover från. Det gjorde det.
Under flera dagar i juli har därför en större grupp återvänt till Västervik för att ta borrprover från olika platser i skärgården. En av dem är vid Lillön på Gränsö.
När vi besöker platsen, ska de just försöka få upp ett prov från den innersta delen av viken. Thea Bisander och Sara Forsberg samarbetar. De har valt ett ganska litet rör denna gång.
– Det är väldigt stenigt, så man kommer inte ner så mycket längre, säger Sara.
När röret väl har bankats ner i gyttjan, sätter de på ett lock. Då bildas vakuum, som gör att sedimenten stannar kvar i röret och följer med upp.
Det luktar definitivt inte gott under processen. Maria Asplund, marinekolog, förklarar att det är svavelväte som luktar.
Martin Dahl, som även han är marinekolog, säger att det luktar illa, när det är syrefritt. Därför kan man bara av lukten ana hur havsbottnen mår.
– Vi har hittat ett antal bra lokaler och har kunnat provta. Nästa steg är att göra labbanalyser. Det kommer att påbörjas under hösten, säger han.
Viken vid Lillön, Gränsö, är ett av de områden som har undersökts.
En del prover har tagits i sjögräsängar, som återfinns under ytan i grunda havsområden.
Varför har ni valt Västervik för era provtagningar?
– Vetenskap bygger på tidigare kunskap och i Västervik finns bakgrundsinformation som vi kan bygga vidare på och utnyttja, säger Martin.
Sara Braun och Mats Björk undersöker havsbottnen vid Lillön.