Marianne Andersson är uppgiven, där hon står omgiven av flyttkartonger i hallen. Snart ska hon, trots en smula vemod, lämna Västervik för jobb hemma i Västmanland.
- För att få jobba i Västervik måste jag utbilda mig. Men jag är 54 år och för gammal för att få vare sig studiebidrag eller studielån, säger hon.
Marianne flyttade hit för nästan två år sedan, då hon träffat en man här. Eftersom hon jobbat länge inom vården var hon inte orolig för att bli arbetslös. Arbetsförmedlingen gav henne dessutom goda förhoppningar om att få arbete, trots att de påpekade att man helst anställer undersköterskor. Men efter att ha sökt jobb inom handikappomsorgen, äldrevården och psykiatrin utan att få mer än korta inhopp gav hon upp.
- Jag har jobbat i Södermanland, Hälsingland, Västmanland och Dalarna, både inom psykiatrin och med handikappade. Där dög min vårdarutbildning och erfarenhet, men här i Västervik måste jag vara undersköterska. Jag tycker att det är så konstigt. Från balkongen på Långrevsgatan ser hon rätt över till sin före detta arbetsplats, Korallen, där hon hoppat in några dagar som timvikarie under året. Men, berättar Marianne, eftersom kommunens policy säger att man bara får jobba 300 dagar och sedan antingen utbilda sig eller sluta, såg hon ingen mening med att fortsätta. - Jag skulle fått jobba där över sommaren 2008, men sedan gå, förklarar hon. I dag, måndag, lämnar Marianne Västervik för Hummelsta i Västmanland, där hon i april börjar på sitt fasta jobb inom handikappomsorgen. Där hemma har hon aldrig haft problem att få jobb. Hon tänker inte återvända till Västervik, men hoppas för andras skull att kommunen tänker om och börjar värdera även arbetslivserfarenhet när de anställer. - Kanske man kan fortsätta ha policyn med utbildning efter 300 dagar för ungdomar, men det är svårt för oss äldre, säger hon.