Ulf Melkerssons berättelse både börjar och slutar med en walkie-talkie-stöld i Västervik vid 14 års ålder. Stölden för över 40 år sedan ser han som livsavgörande. Det gäng han ingick tog sig till en byggarbetsplats i Västervik och hittade där några walkie-talkies som de tog. Orsaken till stölden kan han inte säga mycket om. Det verkar som att det bara var något som hände.
Stölderna eskalerade. Och det som började som missbruk av thinner och lim, gick vidare till hasch. Och senare till mycket mer än så.
Sedan stal Melkersson cigaretter för 10 000 kronor. Och på grund av rädsla för att åka fast rymde han till Jönköping. Han var borta i sex veckor, något som var ovanligt i sextiotalets Sverige. Föräldrarna var oroliga och Expressen fick nys om fallet och skrev om hans flykt. Polisen tog honom – och där och då – började hans resa som tog honom in och ut på olika anstalter. Han hade fyllt 15 och livet började bli jävligt. En glad, lätt barndom blev en taggig vardag fylld av oro och ett stegrande missbruk.
– Jag hamnade i fel gäng, säger Ulf Melkersson medan han fingrar på en halv cigarett.
Han vill berätta från början, och han berättar kronologiskt. En sak är han stolt över. På ett av hemmen fick han möjlighet att gå ut grundskolan.
– Jag har alltid varit duktig i skolan, och jag gick ut med 3,92 i snitt.
Men missbruket gick inte att skaka av. Vid sidan av hasch hade han nu testat LSD och amfetaminliknande tabletter. Den kick som drogerna gav kändes å ena sidan positiv, men å andra sidan förstod han att missbruket förstörde honom.
Efter att ha åkt fast och ha spenderat tid på anstalter, och efter att i omgångar ha försökt att bli kvitt sitt missbruk testade han amfetamin – han sprutade in det i blodomloppet. Första gången han testade fick han hjälp av en person med en mycket specifik kunskap av sprutor, en sjuksköterska som från och till också tog droger. Han hade inget eget ställe att bo på, men sov hos några vänner, och några pengar hade han inte heller, men fick låna en femtiolapp till pulvret. Nu blev den sluttande backen plötsligt mycket brant.
– Jag fick hjärtklappning och det rusade till i huvudet, berättar han.
Han var fast.
På kvällen efter att han första gången tog steget och blev sprutnarkoman gick han till en nattklubb på Storgatan i Västervik, där blev det tjafs och han snedtände. Han sparkade in ett fönster i en butikslokal och försökte gömma sig inne i lokalen. Polisen tog honom och strax därefter började hans 20-åriga vistelse – 1975 till 1995 – på Norra sjukhuset under lagen om tvångsvård och lagen om sluten tvångsvård. Sedan en tid hade han lidit av att höra röster.
Under åren fick han permission – och då fortsatte missbruket.
När han kom ut bodde han på olika mindre boenden i Västervik, men någon större förändring av situationen blev det inte. Förändringen kom först han kom till Ankarsrums gruppboende, 2007. Men i början var det svårt, och beroendet bet sig kvar. Men förändringen kom. I oktober i år är det fyra år sedan han tog någon drog. Fast han röker cigaretter. Och varje vecka får han en spruta lugnande medel.
Det hårda livet till trots. Han blickar framåt, och pratar om en av sina systrar som har en son. Han bär på drömmen om att bli pappa, han undrar om det är för sent.
Men vardagen har begränsningar för personer som Ulf Melkersson. Varje måndag får han 100 kronor av sin gode man, på onsdag får han 200 kronor till, och på fredag ytterligare 100 kronor. Pengarna går till cigaretter. Förtidspensionen ligger på 10 550 kronor före skatt. Av dem går 6 600 kronor till hyra och mat. Inte mycket finns över till kläder och annat. Så är livet i dag i Sverige för en av många före detta missbrukare.
Han berättar också om de tiotalet vänner som dött av missbruk.
– Många har kvävts av sina egna uppstötningar, det är inte ovanligt om man blandar tabletter och alkohol.
Om du fick ändra på en sak i ditt liv, vad skulle det vara?
– Jag skulle inte ha tagit den där walkie-talkien. Det var då det började. Jag skulle också vilja säga en sak till yngre läsare – börja inte med droger. Lev inte det liv som jag har levt.