Sexåriga Rosita och hennes två systrar var nämligen med mamma Ingeborg hos morföräldrarna i Västmanland de där kritiska dygnen i augusti 1945. Och någon telefon hade de inte tillgång till. Men så snart de var hemkomna igen fick de såklart veta vad som inträffat.
– Vi hade ingen bil och jag vill minnas att pappa kom och mötte oss vid tåget och berättade om allt som hänt medan vi varit borta.
Familjen bodde vid tillfället på Bökensved, i vaktmästarbostaden, i själva läktarbyggnaden, eftersom Rositas pappa var vaktmästare på området.
Som Rosita minns det var det de södra stadsdelarna som drabbades värst.
För familjens egen del hade pannrummet blivit vattenfyllt och innertrappan till pannrummet kunde man bara använda till hälften, berättar hon.
Men framför allt minns hon sin pappas beskrivning av hur familjens bykgryta kom seglandes på vattnet i trappan – den som man eldade under och kokade vittvätten i, förklarar hon.
– Vi fick även höra hur man på översvämmade områden inte kunde ta sig fram utan båtar.
Ett av de områden som hade drabbats hårt låg i den så kallade ”södra förstan”.
– Det var ett område kring dåvarande Gasverket, med den stora svarta gasklockan som syntes vida omkring, trots att den låg på ett lågt område ett stycke från vattnet, nära vårt nuvarande Värmeverk.
– Boende i kvarteren runt Gasverket lär ha fått ta till sina ekor och andra roddbåtar för att ta sig fram. Det lät spännande för en liten sexåring!