Dra er ur kyrkan, partipolitiker

Elle belle bi, nu är du fri... Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar... Hur bestämmer du vem du kryssar i årets kyrkoval? Själv röstar jag inte. Jag och Svenska kyrkan gjorde slut med varandra för några år sedan. Måhända kan man därför ifrågasätta legitimiteten i min kritik. Men jag kan inte låta bli, särskilt inte då andra ledarskribenter och debattörer haussar upp detta kyrkoval till att handla om att förhindra Sverigedemokraterna från att ta fler mandat vid kyrkomötet. SD har gjort sig till talesmän för några av dem som motsätter sig samkönade äktenskap och räknar med att vinna väljare på det. Det är ingen orimlig kalkyl. I stället för att fokusera på SD borde man ifrågasätta systemet med partipolitiker i organisationen. Somliga klagar på det låga valdeltagandet. Helle Klein, Aftonbladets politiske chefredaktör, gick loss kring detta i förra veckan. Hon är bara en av dem som förfasas. Men är valdeltagandet i kyrkovalet i själva verket anmärkningsvärt lågt? Om man envisas med att jämföra kyrkovalet med de allmänna valen ser de ynka 10 till 15 procenten ut som ett mycket dåligt valresultat. Jämför i stället med andra föreningar och organisationer i vår kommun och i vårt land och se hur många som kommer till deras årsmöten och röstar när ombud ska utses till distriktsstämmor och rikskongresser. 10-15 procent av medlemmarna är i många fall ett ganska normalt deltagande. Man ska självklart inte underskatta Svenska kyrkans betydelse för såväl medlemmarna som för oss ickemedlemmar. Organisationen spelar en stor roll i vårt samhälle. Men samtidigt är det helt omöjligt för kyrkan att ha som mål att få ett valdeltagande på omkring 80 procent som i riksdagsvalen eller för den delen ett Europaparlamentsval med ett valdeltagande på omkring 40 procent. Svenska kyrkan är inte politik på samma vis, ska inte vara det och kommer aldrig att bli det. Det finns många partipolitiskt aktiva medborgare som också är aktiva inom kyrkan. Engagemang föder engagemang, så är det utan tvekan. Många av dem gör ett gott jobb både i politiken och kyrkan. Och visst kan de kyrkliga nomineringsgrupperna - som partierna kallas i kyrkovalet - ha sunda synpunkter. Det är inte det som är pudelns kärna. Bara för att nämna ett gott exempel på förändringar som föreslås: Moderaternas tanke, som partiets kandidat Anders Björkman skrev om här på debattsidan i Västerviks-Tidningen för några dagar sedan, om att göra det möjligt att bli medlem i valfri församling. I och med att kyrkan sedan ett knappt decennium är skild från staten borde också organisationen förändras på andra plan. Varför inte i form av årsmöten i församlingen som sedan väljer representanter till stiftet som i sin tur utser representanter till Kyrkomötet på riksplanet? Då kommer den kyrkoaktives insatser i ett helt annat fokus. Förtroendet skulle ägas av en person och inte av en nomineringsgrupp (läs parti). Svenska kyrkan lever kvar i ett system som formades under tiden organisationen var statskyrka. Den tiden är förbi och ett reformarbete med att förändra interndemokratin borde vara på sin plats. Det borde dessutom ligga de kyrkoaktiva varmt om hjärtat att det är de som är aktiva och verkligen vill påverka som faktiskt också gör det. Med en medlemsskara på kring 5,5 miljoner röstberättigade medlemmar är risken stor att såväl väljare som förtroendevalda gör strikt partipolitiska val i stället för att verkligen bry sig om de pastorala frågorna och om kyrkans väl och ve.

Dra er ur kyrkan, partipolitiker

Om knappt två veckor är det kyrkoval. I dagens kolumn ifrågasätter Ola Mårtensson systemet med partipolitiker som förtroendevalda i en från staten fristående organisation.