Michael Andersson i Skaftekulla förlorar en tredjedel av vallskörden till dovhjortarna, "Vi var helt enkelt inte på bettet, vi var inte snabba nog."
I Skaftekulla ligger gården Sjögården. Med sina öppna ängar och sjön Älmaren ett stenkast bort är gården en riktig idyll för dess boskap. Men det är inte bara kor som betar på Sjögårdens ängar. Dovhjortarnas framfart har blivit ett allt större problem, och kostar Michael Andersson, som driver Sjögården, både tid och pengar.
– Vi måste odla mycket mer gräs, vi får odla 30 procent mer areal för att korna ska få det de behöver, säger Michael.
2020 var Kalmar län ett av de tre län som hade störst skördebortfall på vall, till följd av dovhjortar, visar en rapport från Jordbruksverket. Av länets kommuner är det just Västerviks kommun som drabbas hårdast av dovhjorten.
– Det är riktigt att det främst är i Västerviks kommun man har problem med dovhjortar. Det finns helt klart en problematik, säger Fredrik Ustrup, enhetschef på djurenheten på Länsstyrelsen.
Helene Lantz, verksamhetsutvecklare vilt på LRF (Lantbrukarnas Riksförbund), berättar att många bönder i Västerviks kommun har stora problem med dovhjortar.
– På vissa åkrar i Västerviks kommun växer nästan ingenting, säger Helene Lantz.
Sedan 2014 har dovhjortens skador på vall (hö) ökat med 1 400 procent i Sverige, rapporterar SVT. Vildsvin orsakar fortfarande den främsta skadan på grödor, men dovhjortar är ett allt större problem, särskilt för bönder i Västerviks kommun.
I år har skördarna varit väldigt goda, men under flera av de senaste årens torra somrar har dovhjortarna orsakat stor skada. Så stor skada att Michael Andersson i Skaftekulla tvingats byta grödor.
– Man får byta grödor, till sämre foder, det är ju det de lämnar kvar. Vi får byta mot gräsarter som de inte vill äta, men det blir ju inte lika bra för våra djur.
Dovhjortar har funnits länge i kommunen, efter att de släppts ur vilthägn under 50- och 60-talen. Men det är först de senaste åren som dovhjortarna skapat problem för markägare.
– Det har eskalerat på 2000-talet. De varmare vintrarna gör att många fler hjortar överlever, det finns ingen naturlig fiende på samma sätt, säger Michael.
Den stora majoriteten av alla skyddsjaktsärenden som kommer in till länsstyrelsen i Kalmar gällande dovhjort kommer från Västervik. Nyligen har man haft skyddsjakt i Ankarsrum, efter att dovhjortarna ockuperat lokalbornas trädgårdar. Skyddsjakten är dock ingen lösning på problemet, menar Fredrik Ustrup.
– Det fungerar bara tillfälligt. Man måste kraftigt minska populationen.
Populationen av dovhjortar regleras främst genom den vanliga jakten. Michael Andersson jagar inte, men har arbetat med viltförvaltning i flera år.
– Vi var helt enkelt inte på bettet, vi var inte snabba nog. Nu när man har förstått att det är ett problem har det blivit bättre, men jakten är fortfarande inte tillräcklig.
Kalmar län är ett av de mest drabbade länen av skador på vall från dovhjortar. I länet utmärker sig Västerviks kommun.
Men hos vem ligger ansvaret att åtgärda problemet?
– Det är ju hos oss. Det ligger hos markägare och jägare gemensamt.
Enligt Michael är det först på senaste tid som markägare fått upp ögonen för problemet.
– Det hänger mycket på markägarens ambition och vilja. Några har vaknat, men en del har inte vaknat riktigt än, säger han.
– Innan man har fått dovhjortarna tror man inte att det är ett problem. Det är bara lite trevligt tänker man, men helt plötsligt har man hundra stycken som äter upp allt.
Vad beror den snabba ökningen av dovhjortar på?
– De är snabba att reproducera sig, man jagar inte tillräckligt mycket och de varma vintrarna gör att fler överlever.
Michael säger också att man i många fall jagar dovhjortar på fel sätt.
– Man jagar ju trofé, och det är ju ett problem när man ska beskatta en stam. Då ska man ju snarare jaga hind och kalv. Då kan man inte bara jaga hornbärande djur för att det är trevligt med en fin hornkrona. Då minskar inte stammen, säger Michael och fortsätter:
– Det behöver inte vara så mycket prestige i det hela.
För att mäta skadorna på vall används så kallade referensburar. Då kan man se skillnaden mellan det gräs hjortarna kommit åt att äta och de som inte betats av.Bilden togs i Tyllinge förra året.
På Michaels gård har situationen blivit bättre på senaste tiden, efter att markägare och jägare gått ihop för att åtgärda problemet.
– Vi är två gårdar här som har gått ihop och gjort ett jakträttsavtal. För varje djur de skjuter får de tillbaka en del av jaktarrendet, det är ju ett sätt att göra det på.
Men för att det situationen ska bli bättre måste fler följa samma exempel, menar Michael.
– Vi måste ta det på allvar nu. När det gått tillräckligt långt finns det ingenting vi kan göra åt det. Då är det nästan omöjligt.