En smällkall vinterdag den 8 januari 1960 i byn Porsi några mil utanför Jokkmokk. Luleälven ligger stel och frusen, temperaturen visar minus 30 och snötäcket ligger tjockt. Det knäpper och knakar, varje ljud hörs kristallklart i den bitande kylan.
Den åttaårige pojken och hans kompis knallar iväg till hockeyrinken några kilometer bort. Det är så kallt att isen har fått rejäla sprickor. De är på väg tillbaka genom byn när de hör explosionen utan att förstå vad det handlar om. "Har kriget brutit ut" undrar Wilma, som står på bron och dammar mattor.
Pojkarna fortsätter sin vandring och ser längre fram vad som ser ut som brinnande eldar vid "Petterssonsviken". De hinner inte så mycket längre innan de blir upplockade av Filip, kompisens pappa. Det är då som de får höra vad som hänt, att det skett en flygplansolycka i byn. Vad den lille pojken inte fick veta då var att det ena planet hade kraschat nära huset där mamma och en gammal tant fanns inne för tillfället.
Pojkarna körs till familjen Sundén och från fönstret i köket ser de ut över Luleälven där en fallskärm ligger över sotiga rester av ett flygplan. De får veta att två "tunnor" kraschat, samma plan som de byggt modeller av i balsamträd och sidenpapper, beställda hos Hobbyförlaget.
Nästa dag kommer Dagens Nyheter och tar bild på pojken och mamman. "Han brukade leka på gården, isbanan blev räddningen" står det i texten.
Senare får pojken se huset med den sönderbrända fasaden och de intryckta fönsterrutorna. Mamman och hennes väninna hade klarat sig utan skador. De två piloterna hade kommit för nära varandra med vingarna. Det ena planet störtade på älven, det andra slog ner bara 50 meter från huset, knäckte en tall och förvreds i tusentals delar som spreds över hela området. Två av 99 piloter som fick offra livet under flygning med J29.
Den vintern fick familjen bo i en liten vattenfallsbarack. Pojken kan fortfarande känna doften av flygfotogen och lukten av Lovikavantar på tork vid det nära nog rödglödgade elementet.
Pojken, det var jag.