Nationell statistik från Trafikanalys över vägolyckor från 1960 över antal olyckor med lindrig personskada (grön linje), svår personskada (gul linje) samt dödlig utgång (orange linje).
Peter Helge har varit heltidsanställd i Västerviks räddningstjänst sedan 1997. Dessförinnan några år på deltid.
– Olyckor kan drabba alla. Oavsett vad det är för olycka säger alla "vad fort det gick". Man förstår inte hur snabbt det kan gå.
Hur såg den typiska trafikolyckan ut på 1990-talet?
– Svårt att säga. Pratar vi om olyckor på E22 så var det ofta omkomna eller svårt skadade människor. Vi fick ofta klippa upp bilarna, som blivit tillknycklade, för att ta ur människor som satt fastklämda.
Ofta rörde det sig om frontalkrockar, eller att man kört av vägen och in i ett träd.
– Ett tag var det väldigt mycket dödsolyckor. På väg ut till nästa olycka tänkte man "hoppas det är folk som överlevt den här gången".
Skillnaden mot idag är stor. Vajerräcken och mitträcken har lett till färre frontalkrockar och färre som hamnar utanför vägen. Träd och berg bredvid vägarna har röjts undan.
– Dessutom är bilarna så smarta idag och har styrassistans som styr tillbaka automatiskt om man är på väg att åka av vägen, säger Helge.
Förutom att bilarna blivit smartare så byggs bilar på ett annat sätt idag. Peter Helge förklarar det som att bilarnas motorhuv är mer anpassad för att ta upp kraften – och knycklas till – så att kraften från krocken inte når in i förarsätet.
– Idag går folk ofta ur sina bilar själva. Ofta får vi inte ens samtal från de som kört in i vajerräckena, utan från någon som passerat förbi.
Det blir fler och fler utredningsuppdrag för räddningstjänsten – alltså att åka ut och göra en första bedömning.
– Där vore det bra om fler blev bättre på att märka ut med varningstriangel och varningsblinkers. Och att inte stå kvar på vägen.
Mellan januari och november 2012 omkom nästan 250 personer i trafiken i Sverige. I år är siffran 210 omkomna samma period. Även om siffrorna fluktuerat genom åren går de generellt sett nedåt.
Både regionalt och nationellt syns även att olyckor som resulterar i svåra personskador minskar.
– Det visar att nollvisionen ger resultat, säger Helge.
Men är det möjligt att uppnå nollvisionen: att noll personer ska skadas eller dödas i trafiken?
– Det kommer alltid hända olyckor. Men nollvisionen är en dröm, och det är viktigt att ha – ett mål att jobba mot.
Vi träffar Peter Helge en decemberdag när temperaturen visar plus. Han konstaterar att det är ett förrädiskt väglag. Det kan bli halt utan att det syns. När det är snö ute tar man det försiktigare i trafiken, eftersom man så tydligt ser att det är vinterväglag.
Från balkongen på räddningstjänstens huvudkontor på Dichmansgatan har personalen god uppsikt över korsningen Dichmansgatan/Vassbäcksvägen. En minst sagt olycksdrabbad korsning.
– Sedan det blev stopplikt har det – peppar, peppar – inte skett några olyckor där, eftersom folk nu måste stanna, säger Peter Helge.
Men samtidigt som olyckorna blivit mindre allvarliga har arbetssituationen för räddningstjänsten blivit värre. Bilister kör snabbt och respektlöst förbi räddningsinsatser.
– De senaste 5-10 åren har det skett en förändring. Delvis har hastigheterna blivit högre, men främst beror det nog på stress. Idag finns så mycket information att ta del av som bilist – många skyltar, många intryck.
Samtidigt som trafikolyckorna minskar, och de svåra skadorna likaså, så har räddningstjänstens arbetsmiljö förämrats. De senaste tio åren har bilister blivit mer stressade, och respektlösa. "Vi är rädda att inte komma hem", berättar Peter Helge.
Vad är det viktigaste för att minska olyckor i trafiken?
– Nummer ett är att ha tid på sig i trafiken. Att ha rätt däck, och att hålla avståndet. Man måste inte hålla hastighetsgränsen – man får köra långsammare om det krävs.
Han berättar om en stor ökning av viltolyckor, och uppmanar bilister att vara observanta.
– En annan viktig åtgärd som krävs från samhället är att vägar underhålls, framför allt gång- och cykelvägar så att oskyddade trafikanter inte måste ut i körbanan.
Innanför entrédörren på räddningstjänsten i Västervik sitter en påminnelse om värdegrunden, ord som personalen jobbar efter: Ansvar, trygghet, engagemang, professionella, omtanke och respekt.
Även om åtgärderna som tagits för att minska svåra och dödliga trafikolyckor är bra, så vill Peter Helge höja ett varningens finger för alltför många åtgärder.
– I villaområden vill många ha farthinder – men varför behövs de? Varför kan vi inte visa mer hänsyn? Risken är att man som bilist tänker att det är "fritt fram" om det inte finns regleringar. Om man bara förlitar sig på skyltar och förbud riskerar vi att man slutar ta det egna ansvaret för att vara uppmärksam och visa hänsyn.
Finns det någonting du önskar att folk skulle veta om?
– Att vi är rädda för att inte komma hem igen. Det känner alla kollegor, mer eller mindre. Vi har varit med om situationer när vi behövt hoppa undan, eller fått utrustning förstörd av bilister som kört in i den. Trafikanter har bråttom, men vi är alla föräldrar, mor- och farföräldrar eller syskon till någon. Vi vill alla komma hem till våra familjer.
Från balkongen på räddningstjänstens lokaler har personalen god uppsikt över korsningen Dichmansgatan/Vassbäcksvägen. En minst sagt olycksdrabbad korsning. "Sedan det blev stopplikt har det – peppar peppar – inte skett några olyckor där", säger Peter Helge.