Bosse, som egentligen heter något annat, var bostadslös i tolv år innan han äntligen fick en egen bostad i början av året. Men hans situation syntes inte i statistiken, då han hade inkomst i form av sjukpension, och inte uppfyllde riktlinjerna för att få hjälp av kommunen.
– Det är ganska snett att man ska vara tvungen att gå på socialbidrag eller gå ner sig i ett missbruk för att få hjälp med ett boende, säger han.
Under de tolv åren förvarade han sina tillhörigheter i två ryggsäckar och flyttade runt till släkt och vänner. Förlorade år, säger han själv.
För Bosses del var det en gammal skuld hos kronofogden som fick hyresvärdarna att backa.
– Skulden var inte ens särskilt stor. Men den blev som ett fängelsestraff, säger han.
Det var inte många i omgivningen som kände till hans situation, då han tyckte att det var lite ”skämmigt” att vara bostadslös.
För att få stöd sökte han upp kyrkans diakoniverksamhet och fick kontakt med en diakon.
– Tyvärr finns det inte så mycket vi kan göra för att hjälpa de här personerna. Vi kan hjälpa till att leta bostad. Och vi kan ringa till socialen och försöka påverka där. Beskedet vi oftast får är att den drabbade själv måste ordna sitt boende. Men det är inte alltid så lätt, säger diakonen Eva Byström i Västervik.
Hon berättar om en man som hon haft kontakt med under vinterhalvåret. Han saknade fast bostad och gick ofta omkring utomhus på nätterna.
– Det enda jag kunde erbjuda var tält och liggunderlag men det funkar ju inte heller så bra när det är kallt ute.
Många gånger hade hon svårt att släppa mannens situation.
– Det kändes jobbigt när jag kröp ner i sängen, att veta att jag inte kunde hjälpa honom.
Evas kollega Clara Lundén menar att bostadslöshet i längden skapar nya problem.
– Att inte ha någon bostad påverkar hälsan och välmåendet. Och den som hänger mycket utomhus riskerar att hamna i kretsar som inte är så positiva.
Alternativet att flytta runt och bo hos andra är inte ett alternativ för alla.
– Alla kommer inte från orten. Att bo hos vänner förutsätter att man har vänner på orten och det är det inte alla som har. Dessutom kan det bli hattigt i längden att flytta runt med sina tillhörigheter i påsar.
Clara Lundén och Eva Byström ser att problemet med såväl den akuta som den sekundära bostadsbristen har tilltagit i takt med att antalet lediga bostäder har blivit färre.
– Förr kunde man, om man hade dålig ekonomi, välja att hyra billigare lägenheter utanför stan. Nu går inte det heller. Det har blivit svårt att ens hitta en ledig bostad.
De skulle gärna se att det byggdes fler hyresrätter.
– Även om inte de fattigaste har råd att bo där så kanske de med mer pengar skulle flytta dit så att billigare lägenheter blev lediga.
Ett tilltagande problem just nu, när flyktingsituationen är akut, är att även många nyanlända behöver boende. Det ökar konkurrensen på bostadsmarknaden, något som kan bidra till motsättningar.
– En del är lite uppgivna och säger att ”de får minsann bostad” och ”om jag vore flykting så skulle det lösa sig”, berättar Eva Byström, men förtydligar att det inte heller för nyanlända med färska uppehållstillstånd är så lätt.
En viktig uppgift för diakonin blir därför att bygga broar mellan grupperna, främst genom att skapa mötesplatser som kaféer och lunchandakter.
Andra kyrkor och samfund, som Pingstkyrkan och Frälsningsarmén, erbjuder liknande forum.