Diabetes på Alex villkor
Alex lever som vanligt med blodprover och insulinsprutor.
- Det finns såna där vanliga kex, säger han. Dem tål jag inte.
Alex är sex år och har haft diabetes sedan han var två. Men, inflikar mamma Johanna Karlsson, det är ju inte för diabetesen som Alex inte kan äta vanliga kex. Alex har nämligen celiaki också, och det betyder att han inte tål gluten. De "vanliga" kexen är förstås bakade med vetemjöl.
- Fast man får äta lite mer godis och chips om man har känning, säger Alex och låter ganska nöjd med att han får något extra, när andra barn vackert får hålla sig till lördagsgodis.
Så är det med diabetes: en diabetiker kan äta vad som helst och leva ett alldeles vanligt liv. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att diabetes är en allvarlig sjukdom, och det krävs en del extra planering, pyssel och ständig beredskap för att mota känningar.
- Det är ett jobb att sköta diabetesen, säger Johanna Karlsson. Men vi vägrar att låta diabetesen styra vårt liv. Det är diabetesen som får rätta sig efter Alex.
Att rätta diabetesen efter Alex betyder flexibilitet inom ramarna för familjen. Det handlar om att styra hans blodsockervärden så att de ligger på en så jämn nivå som möjligt, och det gör man genom att hela tiden hålla koll på vad han äter och framför allt hur mycket kolhydrater han får i sig och om han rör sig mycket.
Men de kan inte hoppa över en måltid och mattiderna måste de hålla. Om Alex äter något extra, som en glass på stan till exempel, då måste insulinet justeras. Samma sak gäller om han inte äter lika mycket som han brukar vid en måltid.
Trots all kontroll händer det att Alex får känning ibland.
- Då blir jag lite skakig, förklarar han. Och då får jag ta en Dextrosol och äta något.
Dextrosol och något att äta eller dricka finns alltid med i Alex ryggsäck, tillsammans med en lapp där det står vad man ska göra om han får en känning. Det är förstås viktigt när han är hos kompisar och på dagis.
På sätt och vis förenklas Alex sjukdom av att hans pappa, Putte Holmstrand, också fick diabetes när han var i tvåårsåldern. På grund av eller tack vare det kände de att de redan visste vad de skulle göra när Alex började dricka och kissa väldigt mycket.
- Jag gick och hämtade min blodsockermätare och tog ett prov på honom. Hans värde var alldeles för högt. "Inte han också", tänkte jag då.
Men kunskap är en trygghet, och det märks på Alex. Han berättar obesvärat om blodsockerprover som tas med ett stick i ett finger eller en tå tre eller fyra gånger om dagen, och han visar stickmärkena på magen efter insulinsprutorna.
- Ibland gör det ont när man sticker, säger han. Om man råkar sticka precis där man har stuckit förut. Ibland känns det bara precis som vanligt, som om man inte gör nånting.
Alex springer av och an mellan ett projekt i sandlådan, sitt saftglas och en portion glass. Han hämtar en stor låda med sina fiskegrejer, och vi beundrar de glittrande dragen.
- I förrgår fick jag en gädda på ett och ett halvt kilo, berättar Alex stolt. Med kastspö.
Alex är en riktig fiskeexpert, medlem i Sportfiskeklubben och allt.
- Flugfiske är svårare än kastspö, säger han. Med flugfiske tar man lax, öring och regnbåge.
Men äter fiskarna gör han inte, inte gäddan i alla fall. Det får mamma och pappa ta hand om.
Så jobbar vi med nyheter