Det våras för Lukasjenko

Måndag 27 april träffade Vitrysslands president Alexander Lukasjenko påven Benedictus i Vatikanen. Lukasjenko överlämnade en Kristusbild i gåva och sade sig hoppas nästa gång, "om Gud så vill" få träffa påven på vitrysk jord. Vitryssland är gränsland mellan ortodox och katolsk kristenhet. Lukasjenko, "kristet-ortodox ateist", önskar ett möte här med påven och ryske patriarken Kirill, det nya överhuvudet för världens största ortodoxa samfund. Ett möte mellan två grenar av kristenheten som söndrades för tusen år sedan och har problem med varandra inte minst i slaviskspråkiga länder vore allt något för Lukasjenko, mannen som håller sitt land i ett fast grepp och pekar näsa åt både öst och väst.7 maj är det toppmöte i Prag. EU inviger Östliga partnerskapet med företrädare för Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina - och Vitryssland. Vitryssland är inbjudet, men värdlandets president Vaclav Klaus säger att han inte tänker ta Lukasjenko i hand. Det torde passa både EU och Lukasjenko bäst att Vitryssland företräds på lägre nivå. EU har problematiska relationer med Lukasjenko sedan denne snart efter sin första valseger 1994 visade att demokrati är lika med vad han vill. Östliga partnerskapet är ett initiativ av Sverige och av Polen, Vitrysslands västra granne. Carl Bildt tycker vi kan vara mycket nöjda med hur det utvecklats. Praktiskt blir det Sverige, EU-ordförande efter Tjeckien, som skall se till att det börjar fungera. Men hur skall det fungera, med en partner som Lukasjenko? Samarbetet är ingen förskola till EU-medlemskap, men det förutsätter en gemensam värdegrund. Situationen i de fem övriga länderna när det gäller politik, ekonomi och rättsstat är förvisso långt ifrån något EU-ideal, men Vitryssland sticker ut - paradoxalt genom att där råder ett slags ordning. Lukasjenkos ordning. I den auktoritära branschen är Lukasjenko en av vår tids mest framgångsrika ledare. Hemma har han sista ordet. I utrikespolitiken balanserar den forne kolchoschefen så skickligt att Ryssland, EU och USA utgår från att han sitter vid makten i Minsk så länge han själv vill.Kreml kan leva med detta, även om man ogillar Lukasjenkos demonstrationer av självständighet. Exempelvis att denne inte ännu erkänt Sydossetien och Abchazien som självständiga stater, vilket Ryssland gjorde efter kriget i Georgien i fjol.Lukasjenko inser att skulle Vitryssland erkänna utbrytarrepublikerna får hans land inte del av de ekonomiska förmåner Östliga partnerskapet kan ge. Lukasjenkos besök i Vatikanen, och Italien, var hans första i ett EU-land sedan 1998. Som straff för förföljelsen av oppositionen beslöt EU 2006 att förbjuda högt uppsatta vitryssar att resa till EU-länder. Efter ett val som bedömdes bättre skött än tidigare hävdes förbudet i höstas, för en tid. Fristen har nyligen förlängts. Vitrysslands plågade opposition protesterar, tycker att EU sviker moralen för snöda intressen. EU verkar ha gett upp och är redo att spela spelet på Lukasjenkos villkor. Regimen svarar med att hålla liv i hoppet om ökad frihet. Man framställer Vitryssland som ett trots den globala krisen stabilt land, en bro mellan öst och väst, i union med Ryssland, med allt närmare relationer västerut, där marknadsekonomi och politisk mångfald utvecklas . "Vitryssland förändras", försäkras det. Men inte Lukasjenko.

Det våras för Lukasjenko

I dagens utrikeskolumn skriver Bo Ture Larsson om Vitryssland och landets president Alexander Lukasjenko.