Det har alltid funnits en rivningshysteri
Rivningsvågorna över landets städer på 1960- och 1970-talen drabbade även Västervik. Protestvågorna var också många.
Saluhallen är ett annat exempel från den tiden. Alla ersatte tidigare byggnader och det gnyddes säkert en hel del.
Redan 1845 skrevs en artikel i vår tidning om pågående förändringar av stadsbilden. Alla rivningar av äldre hus hade medfört att affärslivet i centrum hade minskat under de senaste tio åren. Historien har upprepat sig genom åren.
Då, 1845, försvarade tidningen vad som skedde. Stadens centrum hade blivit finare.
"Bland enskilda personer som i detta fall gjort mycket för sitt samhälle förtjänar att nämnas Herr Apotekaren Baeckman, som, med lovvärd nit, lagt sig till gamla nedruttna, vanprydande och eldfarliga hus, endast för i grund nedriva dem och låta nya, prydliga och väl inredda byggnader i deras ställe uppstå.
För ägare har detta naturligtvis icke kunnat leda till någon pekuniär vinst, utan en säker förlust, men vinsten för samhället har varit tvåfaldig; dels hava en mängd människor haft sysselsättning och förtjänat sitt uppehälle, och dels har Staden vunnit i sin prydlighet."
Så jobbar vi med nyheter