"Det är tur jag har humör"
Margareta Ryberg besviken på byråkratin efter att ha förlorat ena benet.
Margareta Ryberg har snart till skratt och vill inte utmåla sig som ett offer. Hon tackar därför med skämt nej till att få hjälp med rullstolen i ett lätt uppförslut.
Det var för drygt två månader sedan som hennes liv ställdes på ända och hon förlorade ena benet.
Hon kan både berätta om hjälpsamma vänner och om byråkrati som mal alldeles för långsamt när man är i behov av hjälp.
Egentligen började allt för fem år sedan när Margareta Ryberg var 50 år. Plötsligt fick hon kramp i ena benet. Krampen var ihållande i åtta månader. Liknande bekymmer dök upp i andra benet och utöver kramperna märkte hon av domningar och att känseln kunda försvinna i delar av benet.
Det första läkarbesöket gav ingen hjälp.
- Jag fick veta att det var sånt som kan dyka upp när man kommit över 50, berättar hon.
När besvären inte försvann sökta hon sig till nya läkare, men det var först den fjärde läkare som konstaterade att det verkligen var något fel. Cirkulationen i benen fungerade inte och hon hade diabetes.
I januari 2003 råkade Margareta ut för en olycka till följd av sina besvär.
Tillsammans med en väninna var hon ute och gick en stålande vinterdag.
- Vädret var jättebra, men eftersom jag inte hade någon känsel i fötterna märkte jag inte hur kallt det var, utan förfrös båda fötterna.
Såren efter förfrysningen ville inte läka utan under ett års tid fick hon ständigt lägga om dem på nytt.
Vid en rutinkontroll i påskas upptäcktes att ett av såren utsatts för ett bakterieangrepp.
- Det var stafylokock G, en bakterie som soldater i skyttegravar drabbades av förr, berättar hon. Då dog de i massor.
Margareta Ryberg fick ett halvt dygns betänketid inför att gå med på en operation där hennes högra ben amputerades.
När hon berättar om sin situation återkommer hon gång efter gång till att det gäller att se det ljusa i tillvaron, men på en punkt är hon kritisk. Det är den byråkrati som möter en rörelsehindrad.
Hon tar färdtjänsten som exempel.
- Det får man ansöka om. I ansökan ska man garantera att man är rörelsehindrad i minst ett halvår framåt.
I hennes fall innebar ansökan några veckors väntetid innan hon kunde få färdtjänst.
- För många är kanske den första tiden efter att man blivit rörelsehindrad den som är viktigast att man har möjlighet att kunna få färdtjänst. Det är verkligen då man behöver komma ut och träffa människor.
Hon säger att det är tur att hon är den människa som hon är.
- Det är tur att jag har humör.
Ett annat exempel som hon nämner är bostadsanpassning.
- Jag fick direkt besök av en person från kommunen som tittade på min bostad. Han sade direkt att duschen behövde anpassas. tröskeln var alldeles för hög för att jag skulle kunna ta mig in i den för egen hand. Han berättade att det fanns en modell med bara sex centimeters tröskel som skulle installeras.
Fortfarande efter sex veckor har ingen ny dusch installerats .
Den första tiden hjälpte en väninna henne med duschandet. Margareta skjutsades till äldreboendet Rosavilla där hon duschades. Numera får hon hjälp av hemtjänsten med duschandet. Fortfarande görs det på Rosavilla.
- Jag duschar två gånger i veckan. Däremellan vill man inte ta i onödan.
Just stödet från vänner bekanta är det positiva i det som hänt.
Margareta Ryberg bor ute på landet i Blekhem.
- Jag har märkt att det finns en sammanhållning här som nog inte finns i en tätort. Utan att jag visste om det gjorde grannarna upp schema över vilka som skulle rasta min hund. Nu turas de om, från skolbarn till pensionärer.
Nu väntar Margareta Ryberg på en protes. Hon har provat en provisorisk protes och det gick bra. Den färdiga kommer att ta längre tid, det är inte säkert att hon kommer att kunna leva upp till det mål som hon ställde upp alldeles efter amputationen.
- Då sade jag att till midsommar ska jag kunna dansa.
Så jobbar vi med nyheter