Denna fantastiska Taube
Kollisioner kan både vara nyttiga, upplivande och demonstrera mängden plantor i vårt kulturliv. Men visst ställer de också till det för arrangörer som är beroende av storpublik för att få det hela att gå ihop. Jag hoppas att inte Folkhögskolan och ?barnet? Visskolan drabbades så att de inte vågar sig på en ny omgång nästa år.
Det där med Sven-Bertil Taube i stan är nämligen dubbelbottnat. Jag vet helt enkelt inte riktigt hur det ska stå? Självklart att Sven-Bertil Taube ger konsert när han ändå undervisar på Visskolan ett par dagar. Eller: självklart att Visskolan passar på att hyra in Sven-Bertil Taube när han ändå ger konsert i stan!
Nå, grunden spelar ingen roll. Visskolan hade honom under hela två dagar. Han gjorde samma insats förra året, men den gången i Lund. Visskolan var på studiebesök där. Då var det första gången Sven-Bertil fick höra den trio som gick på Visskolan då och fortfarande lever, ?Två Taube och en Bellman?. Trions tre, Lars Johansson, Jonny Gladh och Christoffer Lindahl uppträder fortfarande, minst varje månad tillsammans trots att Jonny bor och jobbar i Linköping , Christoffer detsamma i Göteborg och Lars läser i Uppsala.
Det är inte alldeles lätt att etablera sig som yrkesartister idag, men det skulle verkligen inte förvåna om de här tre lyckas. De kan konsten att få visor att växa ut, både till dramer och lustspel. Ingrid Hogman, Visskolechefen, gladde sig. ?Det känns som när utflugna barn kommer hem och hälsar på,? tyckte hon. Den känslan delade nog många i publiken.
Men innan de tre fick komma in på scenen, kyrkans kor, lät hon tolv av sina elever, ?Visskolans kör?, inleda konserten med ett par nummer. Självfallet Taube för att liksom rama in scenen. Det lät bra, både spirituellt och fyllt med känsla.
I Två Taube och en Bellmans repertoar ingår alltid, tror jag, ?Möte i monsunen?. Som de gör visan blir den ett skolexempel på hur man kan förnya, uppliva en text genom att forma den till en dialog. Dessutom hör vi vad de sjunger! Detta är inte alldeles vanligt bland dagens yngre artister. Visskolans elever hade förresten fått ett par dagars lektioner just i den konsten. Av Sven-Bertil. Där är han en mästare. Så har han ju också i sin ryggsäck en rejäl teaterutbildning från Dramatens elevskola.
Mina första möten med Sven-Bertil är från den tiden, över femtio år sedan . Han hade börjat sjunga och skivdebuterade 1954. Pappa Evert, som jag också fick träffa, var omkring 60 och uppträdde flitigt. Sven-Bertil är idag 70 men - som jag upplever honom - betydligt yngre än vad pappa Evert var då. Ändå, det minns nog de flesta av oss, är det bara dryga tre månader sen Sven-Bertil var rent illa ute efter en hjärnskakning i Stockholm.
Ingenting från den upplevelsen verkar störa hans liv och insatser idag. Det är fräscht. Han kan sin roll. Minnet sviker inte. Och han gillar, det märks så klart, att samarbeta med pianisten Martin Östergren. Martin är en av de mest musikaliska ?kompare? jag vet. Många kände också snabbt igen honom. Från TV ? tillsammans med Kjell Lönnå.
Sven-Bertil Taube program blev en praktfull karta över Everts världsresa som visskapare med huvudämnena sång och dans. Sjösala, Arkadien. mitt i monsunen, ute på mer nordliga hav, Collabergas höjder, Fragancia för att inte tala om Samboronbom, byn som inte fanns annat än i Everts fantasi.
Den enorma samling visor Evert Taube lämnade efter sig är en ovansklig skatt. Vilken tur då att det finns arvingar som Sven-Bertil. Naturligtvis är det möjligt att han då och då känt tyngden av att bära upp den. Men mer än någon annan - och det är ju sannerligen många som sjunger Taube - förmår han återskapa den atmosfär som fadern byggde upp. Och sjunger, det gör han faktiskt bättre!
En timme med Sven-Bertil Taube är en timme av guld. Och gyllene mediciner är något vi behöver i den här tidens sorger. När då Sven-Bertil Taube och Martin Östergren avrundar sin konsert med Taubes hjärtevarma ?Kom i min famn? är det precis en sådan medicin. Tänk på det, sa Sven-Bertil innan han vinkade farväl. Ja, gör det!
Så jobbar vi med nyheter