Det är måndag morgon och sensommar. Blå himmel avtecknar sig mot Tjustskolans tegelfasad. Ett av klassrummets fönster står på glänt mot augustisolen.
Vid katedern går läraren Daniela Meceva-Larsen igenom en text om fackförbund, vilka rättigheter och skyldigheter man har i yrkeslivet.
– Den största utmaningen är att våga prata, ju äldre man blir desto försiktigare blir man. Barn kan leka med andra barn även om de inte talar samma språk, men hos vuxna finns en osäkerhet. Kommer man att bli förstådd?
SFI-undervisningen ges i fyra steg, från A till D, beroende på förkunskaper och utbildningsbakgrund.
– Steg A vänder sig till analfabeter, där handlar mycket om att förmedla information. En del har aldrig hållit i en penna, säger Daniela, som gör sitt sjätte år som SFI-lärare.
Just den här klassen läser steg D, den högsta nivån. Merparten av eleverna kommer från Syrien och har arabiska som modersmål, men albanska, engelska och dari finns också representerat.
– Jag kom hit från Makedonien 1995 så jag vet hur det är att lära sig ett nytt språk i vuxen ålder. Jag har själv haft känslan: "jag förstår ingenting, vad är det som händer?", säger Daniela, som uppmanar eleverna att ställa frågor om de inte hänger med.
Nya papper delas ut. Nästa uppgift handlar om adjektiv. Ord som bitter, lydig, engagerad och effektiv diskuteras. Längs klassrummets bakre rad sitter Kiara Jernberg och Ragheb Yassin.
– Ragheb var en av de första personerna jag träffade här och nu är vi vänner, säger Kiara.
Hon är både amerikansk och svensk medborgare och har flyttat hit från Kalifornien. Ragheb kom hit från Syrien för ett år och nio månader sedan.
– Havet och skogen och storleken på staden påminner om min hemstad, Banjas, i Syrien, säger han.
De hjälper varandra med svenskan.
– Jag tycker att det svåraste är hur man sätter samman meningar, och att samma ord kan betyda många olika saker, säger Kiara.
– Det är väldigt mycket som är annorlunda med språket, bara att vi läser från höger till vänster på arabiska. Svensk grammatik och att skriva är det svåraste, men jag förstår vad folk säger, inflikar Ragheb, som också pratar engelska.
Kiara har bestämt sig för att bo i Sverige och planerar att plugga vid Linköpings universitet framöver.
– Här känns det som att människor är mer fokuserade på att alla ska ha ett bra liv. Det är mer familjeorienterat och det är viktigt att ta semester i Sverige, säger hon.
Ragheb väntar på en licens. Han är utbildad tandtekniker och har ansökt om att få sin utbildning översatt. Men än vet han inte hur det går.
– Annars ska jag börja jobba som personlig tränare, det har jag också gjort tidigare, säger han.
Längs fönsterväggen sitter Maha Zada försjunken i koncentration. Hon pendlar tillsammans med sin man från Verkebäck till Västervik. Paret kom hit från Syrien tillsammans med sina tre barn.
– Jag pratar kurdiska och arabiska, men inte engelska. Jag försöker lära mig svenska, språket är nyckeln till allt, säger Maha Zada, som gärna skulle vilja jobba med barn i framtiden.
– Jag är tacksam mot SFI-lärarna. Människor är snälla här, och alla vill hjälpa oss, säger hon.