Den officiella mottagningen av vår nya kyrkoherde

Det blev en ovanlig söndag i Sankt Petri kyrka. Inte ens mumlet i kyrkbänkarna lät som vanligt när klockan 11 närmade sig och kyrkan fylldes. Det som skulle ske kallades installation i den gamla kyrkoordningen, kyrkoherdeinstallation. Nu heter det mottagning, mottagningsmässa.
Nog kan jag förstå att installation, i fallet Britt Alf skulle kännas lite nattståndet. Hon har ändå först och ganska länge arbetat som tillförordnad kyrkoherde. Och sedan 1 november förra året som förordnad, utnämnd. Nu var det äntligen dags för bekräftelsen, mottagningsmässan.
Men vem är egentligen mottagaren? Församlingen, av Britt Alf? Britt Alf, av församlingen? Eller Britt Alf, av stiftets biskop, Martin Lind? Han var på plats, både för att ge sin välsignelse och lyckönskan.
Biskop Martin beskrev kyrkoherdens uppgift. Att leda församlingen. Planera och samordna. Uppmuntra och inspirera. Förverkliga Guds vilja. Något direkt lätt jobb är det inte.
Biskop Martin tyckte dock att Britt Alfs sits var lite lättare än många andra nya kyrkoherdars.
"Få", sade han, "är så väl kända i sin församling som du. Att påstå att uppdraget som kyrkoherde är ett helt nytt arbete är kanske att överdriva. Men visst ligger det något i det. Kyrkoherdens ansvar går inte att delegera!"
Många, i liknande situationer, har funnit tjänsten komplicerad, detta att både vara församlingspräst och företagsledare. Men de glada lyckönskningar, alla uppmuntrande ord som mötte Britt Alf i kyrkporten efter mässan måste ha känts som starka vaccinationer. Kan vi hoppas på att det äntligen blir arbetsfrid, en samlad framgångsanda? Det måste vi våga.
Under själva mässan framförde olika representanter för Västerviks kristna församlingar sina hälsningar, ofta belysta av olika bibelord. Kyrkorådets Lennart Petersson, personalens Heléne Thorsson, prosten Åke Skiöld, en av Britt Alfs företrädare i ämbetet, prosten Åke Skiöld, Pingstkyrkans Rune Jonsson. Dessutom personliga vänner och tidigare arbetskamrater. Den mest långväga välgångsönskningen kom ända från Nordirland, och den lilla episoden får vara värd några extra rader.
Linköpings stift har ett nordirländskt "vänstift", Connor i Belfast-trakten. Martin Lind öppnade kontakten genom ett besök 1998. Sedan dess har flera möten skett, både i Irland och här hemma. I Västervik växte ett järngäng fram som håller och förökar personliga kontakter. En följd är att Västerviks församling har en egen vänförsamling i Templepatrick, bara ett par mil från Belfast.
Kyrkoherden där, Stephen Fielding, kom över tillsammans med vännen, och församlingsmedlemmen Brian McMeekin, för att bekräfta samhörigheten med den nya kyrkoherden i Västervik. Den varma gesten uppskattades verkligen. Under mässans evangelieläsning fick vi även höra dagens text på engelska, av Stephen Fielding.
Själva mottagningsmässan var storslagen. Fyra trumpetare förstärkte orgelklangen vid flera tillfällen. Kyrkokören sjöng både under Ceciliga Tengvers och Bo Ingelbergs ledning, till exempel den senares egen vackra tonsättning "Lovad vare Herren". Claes-Georg Hansson sjöng Oskar Lindbergs "Så talar Herren" och gjorde det mäktigt.
Britt Alf höll en kort och varmt personlig mottagningspredikan, inte så lite av ett självporträtt. Hon prästviges 27 januari 1980 i Linköping. Redan söndagen därpå höll hon sin första predikan i sin allra första tjänst, den som distriktspräst i Johannes kapell i Västervik. Det är 24 år sedan. Här blev hon kvar. Och nu är hon vår kyrkoherde.
Efter mässan var alla som ville välkomna att följa med ut till Gränsö slott för en liten måltid. Långt över två hundra hörsammade invitationen. Även timmarna därute fylldes av stark känsla av lyckönskan, illustrerad av många tal.