När jag var yngre hade jag nog lite i hemlighet en dröm om att bli dansare. Jag påstår det eftersom jag har tillbringat nästan larvigt mycket tid framför filmer som handlar om just dans. Faktumet att vi var en familj som skaffade video väldigt sent, det fanns kompisar som tycket synd om mig just på grund av den anledningen, spelade nog in en hel del. Jag inbillar mig att jag läste mycket istället för att slösa tid på videovåld men det kan också vara en grav efterhandskonstruktion. Antagligen är det så.
När väl videon vandrade in i hemmet blev det nästan lite maniskt där ett tag. Till exempel tittade jag på ”Top Gun” nästan varje dag efter skolan i ett par veckors tid, vilket i och för sig resulterade i att jag och min vän Jocke vann talangtävlingen i klassen ett par fredagar i rad. Vi ljudhärmade oss fram i strumplästen på egenkonstruerad engelska i både ”Great balls of fire” och ”Lost that loving feeling” iklädda solglasögon. Succé, inbillar jag mig så här en evighet senare.
Andra filmer med Tom Cruise nästan missbrukade jag också. Det har nog att göra med att det var min tre år äldre syster som ofta fick bestämma vad som visades på videon. Påfallande ofta filmer med ”Tompan”. Det måste vara hans fantastiska talang som skådespelare som lockade henne. Eller en fascination för stridsflygplan och cocktails. Kanske lite av båda.
Det som också fick videon att gå varm var dansfilmer. Åh herregud, så mycket dansfilm jag har sett. I början lite motvilligt, det ska erkännas, men senare av ren och skär dansvilja. Det skulle jag aldrig ha erkänt för de grabbar jag pratade ”Rambo” och ”Top Gun” med, men i hemlighet tyckte jag fantastiskt bra om dansfilm. Och jag dansade nog lite i hemlighet framför tv:n. Det gör jag inte nu, men då. Favoriten var ”Girls just wanna have fun”, vars titellåt fortfarande är en favorit när jag är på det humöret. Handlingen är klassisk: tjej får inte dansa för sträng pappa men gör det ändå. Vinner tävlingen med kille hon blivit kär i.
Lite som Dirty Dancing fast utan tävlingsmomentet. Eller lite som filmversionen av ”A chorus line” som jag också sett alldeles för många gånger.
Och så såg jag Flashdance såklart. Och någonstans där lossnade allt. Då hade jag blivit tillräckligt gammal för att förstå att jag kunde låna ut filmerna till tjejer och på det sättet blir lite mer intressant i deras ögon. Tack syrran, så här i efterhand.
Nu är dans den konstform jag har svårast att ta till mig. Jag försöker ibland men det är svårt, för svårt för mig. Men det handlar nog om träning och vana. En vana jag inte har längre har. Eftersom renodlade dansfilmer är ganska dåliga nu för tiden. Eller så har jag annan smak nu. Och bor heller inte med min syster så nu måste jag bara samsas med min sambo om vad som visas hemma. Hon gillar i och för sig dans.
Däremot dansar jag gärna själv. Alldeles själv. Bokstavligt talat. Gärna ensam i ett hörn. Det kan mina vänner gärna vittna om, har jag en känsla av.