Demokratins verktyg i Pekings tjänst

Ännu i fjol spåddes att Peking, med sin trinda spargris och starka makthavare, skulle lindra verkningarna av finanskris och lågkonjunktur, om man bara såg till att 1,3 miljarder kineser konsumerade mera - köpte utifrån. Men Kina har hunnit bli så integrerat i världsekonomin att det nu framstår mer som en del av problemet än som dess lösning. Dessutom har Kina har sin egen svaghet: Ledarnas rädsla för att förlora kontrollen över folket. Miljontals friställda återvänder nu från storstäderna till hemtrakterna där många inte heller kan försörja sig. Även intellektuella i städerna mister jobbet. Historien lär att den kombinationen innebär explosionsrisk. I New York Times 10 februari uppges att det i fjol förekom 120 000 strejker, protestdemonstrationer och kravaller. Verkligheten motsvarar inte regimens målsättning - ett harmoniskt samhälle. Kommunistpartiet började som en bonderevolt. I dag klarar det sig märkligt nog bättre i den moderna sektorn, i städerna, konstaterar Göran Leijonhufvud när han på Utrikespolitiska institutet i Stockholm presenterar hur regimen använder demokratins verktyg val och opinionsbildning - internet - till att bevara ordningen, och makten. Leijonhufvud är pionjär, sedan 1960-talet, i massmediebevakningen av Kina, som Dagens Nyheters korrespondent. Nu är han forskare, mestadels bosatt i landet. För 30 år sedan avskaffades de folkkommuner som bestämde över landsbygden. Enskilda bönder fick nyttjanderätt till jorden. Produktionen ökade, som avsett. Men makthavarna oroade sig för att mista kontrollen. Då infördes val av byledare, för att knyta människorna till en person överheten sedan kunde styra. 600 miljoner människor har deltagit i val, och kanske en tredjedel av dessa har haft ett verkligt val mellan kandidater. Men Leijonhufvud har mött cynism. Väljarna tror inte valet betyder något. Dessutom röstar man inte efter åsikter, utan härkomst och släktskap. På uråldrigt vis är det relationer som betyder mest. Graden av folkligt inflytande kan alltså diskuteras. Leijonhufvud tillägger att de som centralt verkade för demokratisering inte längre har något att säga till om. På samma sätt har det gått bakåt för rättsväsendet. Det fanns domstolar som försökte markera självständighet från partiet. Inte nu längre. I en äkta demokrati sätter makten sitt öde på spel i val. I Kina och andra autoritära stater är syftet det motsatta: att bekräfta och stärka makten.Det är något liknande med internet, säger Leijonhufvud. Makthavarna gillar företeelsen, de är ju teknokrater. Och internet förnyar den gamla traditionen att kejsaren uppmuntrade undersåtarna att berätta om sina problem eftersom han inte litade på att få korrekt information från sina nära medarbetare. Internet innebär dramatiskt ökade möjligheter att säga saker till många (Kina har 300 miljoner internetbrukare, 150 miljoner bloggare) men makten har också fått ett utmärkt medel att läsa av och manipulera allmänna opinionen. Man kartlägger inlägg och upphovsmän, man utbildar människor att mot betalning delta i debatten. Kinas kommunistparti har visat förmåga att anpassa sig. Man gör vad som fungerar. Resultatet, bedömer Leijonhufvud, är att det i dag inte finns något alternativ. Och att det vore bäst (för Kina och omvärlden) om kommunistpartiet reformerade sig självt.

Demokratins verktyg i Pekings tjänst

I dagens utrikeskolumn ger Bo Ture Larsson en bild av hur de kinesiska ledarna använder sig av demokratins verktyg till att bevara ordningen i landet.