Demokratins seger och kris

Under större delen av 1900-talet hotades demokratin främst av nazismen/fascismen och kommunismen. Då liksom i dag hade demokratin svårt att få fotfäste i länder utan starka demokratiska traditioner.De främsta hoten mot demokratin i vår tid är etniska och religiösa konflikter, den militanta islamismen och de snabbt stigande oljepriserna.De etniska och religiösa konflikterna finner vi främst i Afrika och Asien. Befolkningens lojalitet riktas i första hand mot den egna stammen/klanen och dess ledare och inte mot den av kolonialmakten utstakade staten. Påbörjad demokratisk utveckling avbryts ofta då en inhemsk ledare med hjälp av den egna etniska gruppen med våld tar makten. Som exempel kan nämnas händelserna i Pakistan, Kenya och Zimbabve. President Mugabe i Zimbabve har på kort tid fört ett tidigare blomstrande land mot ruinens brant med massarbetslöshet och en inflation på tiotusentals procent.Dagens Irak plågas av fiendskapen mellan sunni- och shiamuslimer. Även landets etniska problem är stora. Kurderna i norra Irak känner ingen samhörighet med araberna och vill helst bilda en egen stat - i förlängningen ett Storkurdistan innefattande Syriens, Irans och Turkiets kurder. En sådan lösning skulle innebära ett storkrig i regionen vilket kurderna inser. En annan fara i denna region är att Irans shiafundamentalister stärkt sin ställning gentemot landets mer moderata krafter. Irans ledning avser att stärka landets ställning i hela regionen. Detta oroar ledningen i det sunnimuslimskt diktatoriskt styrda Saudiarabien och andra sunniarabiska stater. Motsättningarna mellan perser (iranier) och araber förvärrar situationen. Den militanta våldsbenägna islamismen är på stark frammarsch i den muslimska världen. Den motarbetar alla demokratiska utvecklingstendenser och vill i sin mest extrema form skapa ett världsislam där deras islamtolkning styr världen. I klartext innebär detta demokratins avskaffande i hela världen.De höga olje- och naturgaspriserna påskyndar övergången till miljövänligare energislag men utgör samtidigt ett hot mot demokratiseringsprocessen. Tillgångarna finns till stor del i hel- eller halvdiktatoriskt styrda länder. Medan oljepriset för drygt ett decennium sedan pendlade mellan 30 till 40 dollar/fat har nyligen 100-dollarstrecket passerats. Ledare med diktatoriska tendenser som Venezuelas Chavez och Rysslands Putin använder delar av sina stora energiinkomster till sociala reformer som gör dem populära. Putin har stegvis ökat sin makt genom att besätta viktiga institutioner med sitt eget folk, ökat spärren till folkrepresentationen från fem till sju procent och genom olika manipulationer sett till att de så kallade oppositionspartierna är Kremltrogna.Den korta demokratiseringsprocessen under president Jeltsins tid går mot sitt slut. Dessutom saknar ryssarna helt demokratiska traditioner. Europas beroende av rysk energi medför ryskt inflytande över europeisk utrikespolitik och mindre benägenhet att kritisera landets auktoritära styrelseskick.Kina är en marknadsekonomisk diktatur och kommande ekonomisk och politisk världsmakt. Många västländer börjar ställa krav på införande av mänskliga rättigheter som villkor för investeringar i auktoritärt styrda u-länder. Då Kina inte ställer liknande krav kan Kinas styrelsesätt bli ett föredöme för dessa länder.Kina och USA är ekonomiskt beroende av varandra genom ömsesidig handel. Kina finansierar också delar av USA:s stora bytesbalans- och budgetunderskott. Båda länderna finner det därför förenligt med sina in-och utrikespolitiska intressen att respektera varandras styrelseskick.Vägen mot stabil demokrati med väl fungerande institutioner har alltid föregåtts av kriser.