Det är ungefär ett och ett halvt år kvar till valet. Ändå känns det som att valtemperaturen börjar stiga. Visst, det kan ha med det kommande Europaparlamentsvalet att göra. Det skulle inte förvåna allt för mycket om de inrikespolitiska drabbningarna om finanskrisen, varslen och energin kommer avgöra parlamentsvalet i juni och tjänstgöra som en generalrepetition inför riksdagsvalet. I en kristid som vår, blir de politiska diskussionerna mer intressanta. Kraven på substans i retorik och argumentation blir högre. Det handlar om arbete eller inte, om elförsörjning eller inte, om valfrihet eller inte, för att hårdra det lite. Det är i en kristid ledaregenskaperna ställs på prov. Det är ingen djärv gissning att påstå att valet 2010 förmodligen kommer att bli ett mycket personcentrerat val som för många kommer att handla om vem som bäst är lämpad att styra landet. Alltså inte bara handla om politik, utan mer än någonsin också om personlig lämplighet. Finanskrisen, klimatpolitiken och kärnkraften, var några av frågorna som dryftades under debatten. Som vanligt hade Sahlin svårt att hålla sig till ämnet, vid flertalet tillfällen upprepade hon mantrat om att regeringen är för passiv och att en rödgrön regering skulle gjort fler och mycket större satsningar. Det är populism, det är inte seriöst. Reinfeldt var mycket noga med att påpeka ansvarstagandet för landet och att försvara skattekronorna. I klimat- och kärnkraftsfrågorna svarade moderatledaren upp för en global syn, Sahlin verkar tro att miljöproblematiken slutar vid landsgränsen. Debatten skulle varit bättre, mer konstruktiv och seriös från Sahlins sida om hon varit fri ifrån partivänsterns, Vänsterpartiets och Miljöpartiets hårda tyglar. Det var tydligt att Reinfeldts allians har ett program, lika tydligt var att de rödgröna inte är klara med sitt. Det är lätt att lova miljardsatsningar hit och dit, svårare att göra det när man residerar i Sagerska. I duellen mellan Reinfeldt och Sahlin är det inte svårt att utse segraren. Reinfeldt ligger hästlängder före i retorik, i saklighet och i trovärdighet. Däremot var tisdagsdebattens okrönte kung, program- och debattledaren K-G Bergström. Han är ett föredöme i stringens och professionalism. Att han nu abdikerar är bara att beklaga. Trist nog är den typ av sakliga och seriösa utfrågningar och debatter, som hans lett, numera utrotningshotade.
