De ser till att vatten håller måttet
Hjortenverket förser centrala Västervik, Gunnebo och Almvik med färskt dricksvatten. Här har driftteknikerna Simo Karjalainen och Urban Pettersson sin bas, och tillsammans med sina kollegor ser de till att vattnet som går ut i några av de 21 milen vattenledningar håller måttet.
- Dygnsförbrukningen ligger på ungefär 7 000 kubik per dygn just nu, säger drifttekniker Simo Karjalainen.
I kontrollrummet på andra våningen i Hjortenverket övervakas vattenflöde, reningsprocesser och kemikaliedoseringar på dataskärmar. Mörkblå grafik visar tankar och pumpar, och aktuellt ph-värde i de olika bassängerna och rören.
- Systemet är helt datorstyrt, berättar Urban Pettersson. Men det är alltid någon här, dygnet runt, och ser till att inget krånglar.
I viken utanför fönstret, rakt utanför bryggan, finns ett jättelikt trärör på några meters djup. Redan här sker det första steget i reningsprocessen, den mekaniska reningen. Ett grovmaskigt nät silar bort sjögräs, brädbitar och annat skräp som samlas på sjöbottnen. Genom ännu finmaskigare nät passerar sedan vattnet in i själva verket. Täpps näten till signaleras det minskade flödet på dataskärmarna i kontrollrummet, och det är det bara att ge sig ut och rensa.
- Oftast är det doseringsutrustningen som krånglar, förklarar Urban Pettersson och öppnar dörren till den den kemiska reningsdelen. Den största delen av tiden går åt till övervakning. Och att sitta i bilen. Vi har hand om säkert 15 verk i kommunen, och sen är det ju avloppssidan också, säger han och rynkar på nästan. Den delen är ett skitjobb, men man vänjer sig.
Genom den kemiska reningen tillsätts bland annat aluminiumsulfat, som klumpar sig ihop med organiskt material som kan finnas i vattnet. I två stora bassänger sjunker det organiska materialet till botten, och det renade vattnet leds vidare runt verket. Klor tillsätts för att hålla bakterier borta. Hela tiden mäts ph-värdet noggrant för att kemikalierna ska verka på rätt sätt.
- Det är ett så fritt jobb men ändå med mycket ansvar, konstaterar Simo. Man blir aldrig fullärd heller.
- Det kommer alltid nya rön, instämmer Urban. Oftast har kommunen inga pengar, men vi försöker ju optimera reningen med det vi har när det kommer något nytt.
Till slut rinner vattnet ut i fyra jättelika pooler på baksidan av huset, där den biologiska reningen sker. Botten är täckt av sand, specialtillverkad för ändamålet, som filtrerar vattnet en sista gång. Gröna moln av något algliknande täcker botten här och var.
- Det är en hel vetenskap det här, säger Urban. De gröna växterna tar hand om eventuella föroreningar som kan finnas kvar. Vi måste kratta i bland, för blir det för mycket växter släpps vattnet inte igenom, och är det för lite kan det bildas gaser och vattnet renas inte som det ska. På hösten faller löv och barr ner och lägger sig på botten, och då blir genomsläppningen sämre.
Till slut pumpas det rena vattnet in i en reservoar och vidare in i vattentornet.
-Tornet fungerar som tryckutjämnare, och vattennivån sjunker där inne under dagen. Särskilt på förmiddagen mellan sex och nio när folk använder mycket vatten. På natten när folk sover, pumpas det in nytt igen.
Och efter närmare tio år med vattnet som jobb, har varken Simo eller Urban tröttnat.
- Nä, jag dricker mycket vatten, säger Simo. Det brukar dessutom vara sämre värden på de där köpta flaskorna än vad vi har.
Så jobbar vi med nyheter