"Ett medelålders par påkördes på ett övergångsställe på Hornsvägen i närheten av Atletklubben i Västervik klockan 11.20 på tisdagen. (...) Från Västerviks sjukhus meddelades senare att kvinnan är allvarligt skadad och vårdas på intensivvårdsavdelningen."
Så löd texten i en notis i VT i början av året. Paret i notisen är Birgitte Kjaer och Robert Melberg, som bor i en lägenhet i Västervik. När vi hälsar på dem går Birgitte med krycka, och Robert har fortfarande ett bandage om armen. Men de är vid gott mod - och öser beröm över vårdpersonalen.
- De får inte så mycket beröm, det är mest gnäll. Vi vill skicka ut det här budskapet till världen, hur fint bemötande vi fått.
Birgitte minns inte så mycket av själva olyckan. Hon tittade ner i marken när de gick ut på övergångsstället, eftersom det var halt. Vid kollisionen hamnade hon i diket och förlorade medvetandet. Nästa minne är från sjukhussängen.
Robert svimmade också vid kraschen, men vaknade upp efter 15 sekunder - till en mardrömslik situation.
- Det var känslomässigt tufft att se sin fru ligga livlös, blödande i diket.
Redan från början fick han fint stöd från sjukvårdarna. Ambulanspersonalen talade lugnt och förtroendeingivande, och väl inne på akutmottagningen var alla totalt fokuserade på att ta hand om honom och hans fru. Robert berättar hur personalen inte bara gav den nödvändiga vården, utan tog sig tid att prata med honom. Och, inte minst, lyssna.
- De lyssnade inte bara med örat, utan med hjärtat. Empati.
Robert fick "bara" mjukdelsskador, men Birgitte hade sammanlagt ådragit sig åtta frakturer, plus hjärnskakning. Det blev med andra ord ett antal veckor på sjukhuset. En tuff tid - men också en tid som gav dem en helt ny bild av det svenska samhället. Birgitte är ursprungligen från Danmark, och har tidigare upplevt svenskar som generellt svårtillgängliga och lite kyliga. På sjukhuset var det tvärtom. Här fanns en genuin värme, ödmjukhet och massor av positiv attityd.
Och respekt. Birgitte och Robert är Jehovas vittnen, och vill på grund av sin övertygelse inte ta emot blod.
- Vi är tacksamma för den respekt som personalen visade i denna för oss mycket viktiga fråga, säger Robert.
Paret är imponerat av att vårdpersonalen, trots en stressig arbetssituation, alltid var så mån om att se "hela människan". Under rehabilitering blev Birgitte ivrigt påhejad till snabba framsteg.
- Jag är säker på att det har hjälpt på min läkeprocess, säger Birgitte.
Fortfarande måste hon gå med krycka, och visst har olyckan försvårat vardagen.
Men samtidigt;
- Mitt i all sveda och värk så har vi upplevt så mycket positivt!