Maryna Trlek och maken Mario hjälper de ukrainska vännerna tillrätta i Gamleby.
Om några månader vimlar det av stojande semesterfirare på KustCamp Gamleby. Nu är tre av stugorna upplåtna till fem mammor och fem barn som flytt fasorna i hemma i Ukraina.
Gråkall vind drar in från Gamlebyviken vid Hammarsbadet. Det är lugnt och stilla. Några personer flanerar genom campingen.
De här stugorna har isolerats extra för att det påkopplade vintervattnet ska klara de kalla nätterna.
I den kontrasten försöker flyktingarna landa och våga se framåt.
– Kraften får vi av att se våra barn skratta och leka igen, säger Maria Volchenko från Kiev som är här med sonen Dimitrij Kovaliov.
Genom vännen Maryna Trlek, universitetskompis från Donetsk i Ukraina, hamnade de i Gamleby. Maryna och maken Mario övertalade dem att packa och fly.
– Jag kommer aldrig att glömma morgonen 24 februari. Det var fortfarande mörkt när jag hörde hur fem raketer flög över vårt hus. Det var det mest hemska jag upplevt. Sedan såg jag på nätet vad som hänt, berättar Demjanovskih Viktoria.
För några veckor sedan var de mitt i vardagslivet hemma med jobb, skola och familj. En dramatisk flykt senare är de flyktingar i ett främmande land.
De vakar över sina mobiltelefoner. Linan hem med den plågande tystnaden och ständiga rädslan för ett samtal eller sms med hemska besked.
– Det går inte att stänga ner vår ängslan. Vänner, familj och släkt kan försvinna när som helst. Det kan komma ett samtal när som helst, säger de och kan inte hålla tårarna tillbaka.
De berättar gripande om flykten bort från missiler och raketer. Bort från Kiev i natten med två väskor, buss mot polska gränsen, sömnlös väntan, oro, fullpackat tåg till Gdynia och färjan till Karlskrona. Sms till vännerna i Gamleby för att bli upphämtade i det nya landet.
Demjanovskih Viktoria med treåriga sonen Bohdan.
Maryna Trlek kom från Donetsk, i Ukraina 2013 och tidigare hade maken Mario flytt till Sverige från kriget i Bosnien. Nu hjälper de andra flyktingar i Gamleby.
– Vi vet hur det är och vill ge dem skydd, framför allt det bästa för barnen och deras mentala hälsa, säger Mario om de självklara resorna till Blekinge för att hämta vännerna som de lovat.
Campingägarna Pernilla Eriksson och Mikael Carlsson tvekade inte ett ögonblick på att ställa upp med några stugor.
– Vi vill verkligen hjälpa. Vi måste. Det kunde lika gärna ha varit vi. Så skulle jag själv vilja bli bemött, säger Pernilla.
De ukrainska familjerna betonar att de är mycket tacksamma för mottagandet och hjälpen från Gamlebyborna. Men samtidigt har de svårt att ta emot allt stöd.
– Det sitter djupt. Det kan vara svårt att förstå. Vi är uppväxta med att hjälpa andra. Jag har aldrig sett mig själv som behövande. Att vara inget och att inget ha är obehagligt, förklarar Viktoria Poliienko.
Det enda de vill är att så snabbt som möjligt komma igång och bidra. Att jobba, plugga eller hjälpa till med något. Helst redan igår.
– Rädslan är att bli hemlös och arbetslös, att inte vara självständig. Jag drömmer om att jag ska vara tillbaka och att allt ska vara som förut när jag öppnar ögonen.
Med hjärtat för hemlandet.
Maryna förklarar att det kommer att ta sin tid att landa efter allt och att hitta en väg i det nya livet. Först ska uppehålls- och arbetstillstånd ordnas på Migrationsverket.
De gläds över att se barnen i gungorna nere vid stranden eller klättra i skogen.
– Hemma kunde de inte ens gå ut och leka. Jag är så glad att vara under en fridfull himmel. Nu förstår jag priset av lycka, säger Viktoria.
Pernilla Eriksson tvekar inte på att upplåta stugor på KustCamp Gamleby.
Maria Volchenko och elvaårige sonen Dmytro.