David drabbades hårt av svininfluensan

Förra året skulle Daniel Andersson just fylla 31 när han fick en elak och efterhängsen hosta. Uppväxt på Häckenstad gård utanför Gamleby med allt var det innebär av fysiskt arbete så hade han en god grundfysik, han rökte inte och hade nästan aldrig varit sjuk. Men så kom svininfluensan och slog undan benen i tillvaron. - Jag sökte vård men fick ingen behandling för svininfluensan (se artikel intill), säger Daniel Andersson. Min sambo Veronica insåg att jag var allvarligt sjuk och såg till att jag kom till akuten. Det var den dagen jag fyllde 31, den 18 november förra året. Från den dagen och en månad framåt har jag inget minne alls. Veronica och Daniels föräldrar Karin och Leif har desto fler minnen. Minnen av tårfylld förtvivlan när Danielvårdades i ett hav av sladdar, slangar, kanyler, konstgjord andningsapparat, dialysmaskin och monitorer med kurvor över puls och blodtryck. - Jag har fått en dagbok som personalen vid IVA i Västervik började föra, säger Daniel. Där har personal i Stockholm och Linköping och mina anhöriga fortsatt fylla i och det ger mig en bra bild över den tid då jag inte minns ett dugg. Personalen tog också bilder som jag fått med mig. Daniel fördes från Västervik till Stockholm och kopplades till en ecmo-lunga, en lungmaskin som såg till att han syresatte sig. I 45 dygn låg han kopplad till ecmo-lungan. Större delen av tiden fanns Veronica och pappa Leif vid hans sida. - Personalen i Stockholm var fantastisk, säger Leif Andersson. beundransvärda människor som var proffs ut i fingerspetsarna. Daniel har inte så starka minnen från Stockholm. Däremot minns han med fasa tiden i Linköping dit han överfördes från Stockholm i januari. Han är inte den som tar stora ord i sin mun, så när han berättar om skräcken är det första gången han berättar mer ingående. Ögonen som annars är pigga och glada understryker allvaret med en hård blick. - Det började redan första dagen, då stod en grupp läkare runt min säng och pratade om lungtransplantation och att det var nära förestående. Jag låg där med respirator och kunde inte prata. Det var hemskt för jag hade aldrig hört något om transplantation tidigare. Efter det tordes jag inte slappna av och sova ordentligt om jag inte hade anhöriga hos mig. Jag visste inte vad läkarna skulle hitta på. Jag höll på att knäckas. - Jag fick också alldeles för hård träning och trodde allvarligt att jag skulle dö. Min puls var 180 slag i minuten dygnet runt, i princip klarade jag av motsvarande ett Vasalopp om dagen även utan träning. Efter så lång tid i sängen hade Daniel tappat 25 kilo muskler och klarade inte någonting. När han var riktigt pigg kunde han sitta på sängkanten ett par minuter innan han var helt slut. - Det kom flera bakslag under den här tiden, säger Daniel. Men när jag fick komma tillbaka till Västervik för andra gången i början av mars så började framstegen komma. Jag slapp respiratorn och kunde prata igen. En befrielse att slippa peka på ett papper fyllt med bokstäver för att få något sagt. Men det var en hård träning som jag aldrig hade klarat utan mina fantastiska sjukgymnaster. Under tre månaders sängliggande hade hälsenorna dragit ihop sig så Daniel kunde inte gå. Han har fortfarande skenor för att hålla fötterna i rätt läge. Nu går han riktigt bra. Det syns att han får anstränga sig för att häva sig upp, andningen blir tyngre och så får han vila en stund innan han går iväg. Men det fungerar. - En stor morot har varit "min" grävmaskin, säger Daniel. Jag arbetar på Frisks entreprenad i Gamleby sedan sex år och varenda dag sedan jag kom till medvetande har jag tänkt att jag ska tillbaka till min grävmaskin. I dag har jag börjat arbetspröva och det går riktigt bra, men jag måste ha hjälp att ta mig in i hytten och jag klarar inte att byta hydraulslangar och sånt men det kommer att fungera, det känner jag nu. Sedan tre veckor kan Daniel själv köra bil igen, det var en annan milstolpe på vägen tillbaka. Han ser verkligen glad och nöjd ut när han berättar om bilen och grävmaskinen. - Jag är en sådan person som ser framåt. Jag tänker inte på tiden då jag låg sängbunden och utslagen, det är ingen idé att gräva ner sig. Då är det bättre att gå vidare mot nästa utmaning. - Nu gäller det först och främst att klara av jobbet i grävmaskinen. Sedan hoppas jag att Veronica och jag ska kunna åka på Dansbandsveckan i Malung i framtiden och kanske, kanske kan jag spela innebandy med gänget igen.