Verkstadsområdet bakom järnvägstationen hör knappast till Västerviks charmigaste. Sliprar, SJ-pallar och diverse järnföremål ligger utspridda bland spåren. På rälsen står vagnar, ett par rälsbussar och ett gammalt ånglok. Tjustbygdens järnvägsförening, som ansvarar för området, har på sikt planer på att rusta upp det ytterligare och göra det lite mer gästvänligt. Kanske skulle det kunna locka besökare i framtiden?
Samtidigt är det en arbetsplats där föreningen renoverar lok och vagnar, och har dem uppställda under vinterhalvåret. Daniel Niklasson pekar bort mot järnvägsstationen.
– Ser ni de där röda pallarna? Där slutar smalspåret, men dit bort är det vårt område.
Inne i personalhuset står kaffet på. När järnvägen drevs kommersiellt fram till mitten av 80-talet rymde huset omklädningsrum och matsal för som mest ett par hundra anställda; i dag används det som lokal för föreningens medlemmar. De som kommer från andra orter kan också övernatta i byggnaden när de är i Västervik för att arbeta. På väggarna hänger järnvägskartor och skyltar. Tågnostalgi.
– Visst kan jag vara lite tågnörd. Men inte på det sättet att jag har långa listor med vagnsnummer och så där. Det är inte riktigt min grej, säger Daniel Niklasson när han hällt upp kaffe och slagit sig ner.
– Jag är mer intresserad av järnvägen som en del av landskapet och samhället i stort. Som liten var jag ganska normalintresserad, kanske lite över genomsnittet. Visst hade jag en modelljärnväg, men det var det ju många killar som hade.
Har du någon modelljärnväg nu?
– Nej, det räcker med att titta ut genom fönstret när jag är hemma, säger Daniel som bor i stationshuset i Verkebäck.
Som kassör i Tjustbygdens järnvägsförening håller han reda på medlems-avgifter från 600 medlemmar och kostnader och intäkter i storleksordningen tre miljoner kronor. Därtill ansvarar han för spåren i Förvaltningsbolaget Smålandsbanan, som äger räls och byggnader, med en omsättning på 2–2,5 miljoner.
Som trafikchef ska han organisera trafiken, göra upp tidtabeller (och se till att de hålls) och ansvara för att rätt fordon finns på plats och används. Han organiserar underhållet av banan och är stins på stationen i Verkebäck under somrarna. Säkert kör han ”någon sväng” som lokförare också.
– Jag har behörighet för att köra rälsbuss. Ånglok däremot är för speciellt, det är inte många som får köra det.
Allt som allt, i genomsnitt, lägger Daniel säkert ner en dag i veckan på sitt intresse. På somrarna, när trafiken är i gång, blir det mer.
– Det är ett stort ansvar också, när vi skickar ut tåget. Det gäller både säkerheten och att passagerarna ska kunna förvänta sig att tågen verkligen går. Vi är en ideell förening, men vi har också krav på oss.
Daniel Niklasson engagerade sig i TJF 1995, då tågtrafiken efter flera problematiska år tagits över av föreningen. Det avgörande var just järnvägens betydelse i Västervik, Vimmerby och Hultsfred. Trafiken var hotad och ingen visste om den skulle vara kvar.
– Det kändes konstigt om den skulle försvinna. Det fanns ju en potential. Jag såg det som en utmaning att få vara med och jobba för en bra utveckling.
I dag körs reguljära turer med rälsbuss under juni–september och regelbunden trafik även med ånglok. Den som vill kan också hyra en egen tur med tågen. Totalt reser cirka 10 000 personer mellan Västervik och Hultsfred, eller en del av sträckan, under en säsong.
Största trafikdagen är Hultsfreds marknad sista lördagen i augusti. Då fylls samtliga sex vagnar som kopplas ihop i rälsbussen. Normalt går den med två, eller kanske fyra, vagnar.
– Det är inte bara att ta på sig lokförarmössan och ge sig ut och åka. I stort sett ställs det samma krav på oss som på vanliga järnvägen, säger Daniel.
Det enda som skiljer är att smalspåret slipper vissa EU-regler om ”tekniska specifikationer för driftskompabilitet”. Daniel tar nästan sats när han säger det ... Reglerna rör tågtrafik internationellt så att tåg utan problem ska kunna gå mellan olika länder. Trafik till Hultsfred berörs inte.
Av 600 medlemmar i föreningen är det kanske 60–65 som arbetar praktiskt med trafiken varje sommar. De bemannar tågen som förare och ombord-personal. De sköter trafikledningen, städar och arbetar med skötsel och underhåll. Därtill kommer administration, dokumentation och utbildning av nya medlemmar. Föreningen har också tre anställda som arbetar med underhåll av tåg, vagnar och byggnader året runt.
– Det är en ganska stor pjäs att dra runt, säger Daniel Niklasson.
Själv brukar han och sambon Peter, som också är engagerad i föreningen, ta semester på hösten. Sommaren ägnas ju åt tågen. Då vill de helst vara lite för sig själva och inte träffa så mycket folk. Senast var de i Tjeckien, både i Prag och på landsbygden.
– Vi flög dit och turistar som de flesta andra. Men det blev ett litet besök på en smalspårsjärnväg också, det får jag erkänna.