Dags för ny filmpolitik

Det har varit mycket uppmärksamhet kring svensk film den senaste tiden. Under julhelgen var det premiär för Arn. Massor med biobesökare, över 775000, har kunnat följa detta medeltidsdrama som med våra mått mätt varit en mycket dyr produktion men som jämfört med Hollywood knappast kostat mer än en välgjord reklamtrailer. På det nya året har det varit presentation av de tio svenska spelfilmer och sju dokumentärer som är på gång under säsongen. Göteborg International Film Festival har lockat precis som den Guldbaggegala som enligt pressmeddelande drog till sig över 160 representanter från media samt 1,4 miljoner TV-tittare.Händelser som fångat intresse. Mer i skymundan men egentligen långt viktigare var det utspel som gjordes av föreningen Sveriges Filmproducenter via dess nye ordförande, den förre näringsministern, Björn Rosengren. Han räknade ut det statliga filmavtalet och kräver förhandlingar. I praktiken ifrågasätts därmed en ordning som konstruerades av Harry Schein och socialdemokraterna i början av 1960-talet. Bland annat tycker Björn Rosengren: "Vi behöver ett system som stimulerar både det konstnärliga och det ekonomiska risktagandet i svensk filmproduktion."Det är ett alldeles utmärkt utspel Sveriges Filmproducenter gjort. Det finns nämligen anledning att både diskutera och analysera svensk filmproduktion. Regeringen tillsatte för en tid sedan en utredning under förläggaren Ewa Swartz ledning som skall se över de kulturpolitiska mål riksdagen antog för över 30 år sedan och sedan ständigt reviderat. Det ansågs att något så pass gammalt förtjänade en översyn. Filmpolitiken är i praktiken tio år äldre. Så nog har en hel del hänt sedan dess.Film är på många sätt ett fantastiskt kulturmedium för vår tid. Den berör många. Här finns spännande skärningspunkter mellan kassa och konst, mellan bredd och djup. Stora filmer på bio och sedan efter en tid visade i TV är något som många kommenterar och förhåller sig till. Det fina med Harry Scheins politik var att locka med andra aktörer än staten att finansiera stödet till film på svenska. Visst vore det en styrka att även i framtiden få fler att betala. Förutsättningarna måste nu seriöst prövas efter Björn Rosengrens inlägg.Ett viktigt och bärande inslag i svensk kulturpolitik är att slå vakt om vårt lilla språkområde. Drygt nio miljoner människor använder sig av svenska. Det motiverar olika former av bidrag till exempelvis tidskrifter, böcker och film. Samtidigt gäller det att hela tiden forma lösningar som präglas av liten byråkrati och stor insyn. Stödsystemen måste göras begripliga. Det krävs också återkommande granskningar så att uttalade syften säkras.Björn Rosengren och Sveriges Filmproducenter har i skuggan av stora händelser som de senaste veckornas visning av Arn, Guldbaggegale och festivaler tagit initiativ till ett filmpolitiskt samtal drygt 40 år efter Harry Scheins avtalsskapelse. Det är bra. Låt oss föra den dialogen under kommande år.