"Du kommer att bli imponerad av karln och hans rollator och järnvilja", skriver träningskompisen Göran, som i ett mejl tipsat VT om Lennart.
Och det är svårt att göra annat än att imponeras av Lennart. I halka och snömodd har han tagit sig till Atletklubben för att ta sig an ett två timmar långt gympass. Gången är förvisso lite stapplig numera – men i maskinerna på gymmet visar han sig vara bra mycket starkare än undertecknad reporter.
Vi återkommer till det.
Lennart möter upp i entrén och vi får en pratstund om hans tidigare brottarkarriär, passionen för dans och hans filosofi kring träning. Under tiden passerar andra gymbesökare på väg in eller ut, och Lennart verkar känna de flesta.
– Vi är som en enda stor familj. Jag är här måndagar, onsdagar och fredagar, och på fredagarna har vi kaffesamkväm efteråt, berättar han.
Så har han också tränat här i 20 år. Egentligen började det med att han gjorde illa benet i samband med att ha fått en militärspis över sig på jobbet. Lennart och hans sambo bor på Hornsvägen i Västervik, och Atletklubben låg helt enkelt nära till hands när han skulle rehabträna. När det hände hade han bara en månad kvar till pensionen, så läkaren sjukskrev honom resten av arbetslivet.
Under stora delar av sitt liv har Lennart varit en hängiven dansare, men under den här perioden fick gymmet ersätta dansgolvet. Foten blev så småningom bra igen, men nu är benen för darriga för att dansa. Till Lennarts stora sorg.
– Det är mitt största problem, fy sjutton, säger han och skakar på huvudet.
Förutom dans har Lennart tidigare sysslat med brottning och cykling. Under ungdomen i Mjölby var han med i en brottningsklubb och åkte runt och tävlade, och senare i livet har han cyklat totalt 20 Vätternrundor. Att åka den närmare 31 mil långa Vätternrundan är "rena nöjet" enligt Lennart – men träningen inför den är ett "rent helvete". Enligt expertisen behöver man ha minst 100 mil cykling i benen inför loppet, och då gäller det att ge sig ut i ur och skur även under de mörka vintermånaderna.
Men nu är det alltså gymmet som gäller. Fokus ligger på att hålla musklerna igång och slippa smärta från en knäskada han ådrog sig under brottningskarriären.
– Under en tid fick jag kortisonsprutor och sedan kortisontabletter, men sedan sa läkaren att det inte gick att ge mig det längre, det påverkar vävnaderna för mycket. Vad ska jag göra nu, blir det kniven, frågade jag då. Men nej, jag skulle träna, sa läkaren. Så det har jag gjort, och nu är faktiskt knäet riktigt bra, säger Lennart.
Vi går vidare in i själva gymdelen på Atletklubben. Lennart ska visa maskinerna han brukar använda och guida reportern – som händelsevis också dras med en gammal knäskada – under ett träningspass. Det blir benböj, benpress och vadpress, bland annat, och för Lennart ser alla övningar lekande lätta ut. Men det är klart svårare än det ser ut för en oerfaren gymbesökare, och reportern får kämpa med betydligt mindre vikter än Lennart.
– Det gäller att inte lägga på för tungt i början, tipsar Lennart.
Själv brukar han använda lättare vikter under första varvet, och sedan lägga på fem kilo per varv.
För Lennart har träningen haft tydliga hälsoeffekter. Under kaffesamkvämet på fredagar brukar en sjuksköterska vara med, och hon har ibland med sig mätinstrument för att testa hjärtat. "Du har hjärta som en ungdom", har hon sagt till Lennart. Hans yngre träningskompisar kan inte riktigt tro att han faktiskt fyllt 91 år.
– Jag tror att det är tack vare gymmet man inte blir gammal på det viset. Jag brukar basta efter passen också och det tror jag är bra. I somras när det var så varmt hade jag aldrig några problem med värmen, säger Lennart.
Han tipsar också om att passa på att raka sig i bastun. Då går det lätt, och huden blir len och fin.
Många tycker det är svårt att hitta motivation för att gå och träna. Har du några tips på hur man kan tänka?
– Det är klart att på morgonen kan man tänka "va fan ska en ut för". Vissa dagar känner man mer för att vända på sig i sängen och somna om. Men det gäller bara att bryta det, och sätta sig upp. Ta på sig och sätta igång. När man väl kommer ner här, då känns det alltid bra.