Carlsson slaktar heliga kor

Så låter det när biståndsminister Gunilla Carlsson presenterar regeringens politik i en brett uppslagen debattartikel. Lika anspråksfullt och högtravande som när vilken regering som helst hade gjort detsamma. Men med en viktig skillnad: Carlsson har anledning. Hennes fögderi hör till de som i skuggan av andra mer blickfångande departement sakta men säkert åstadkommer riktig skillnad. Carlsson deklarerar att Sverige nu kommer att ställa hårdare krav på biståndet till Förenta Nationerna och andra gemensamma biståndsorgan. Flera FN-organ pekas ut som ineffektiva, varför Sverige har anledning att ompröva sina bidrag till dessa. Biståndsministern vill inte utesluta att bidragen i flera fall kan dras in helt. Det är ord och inga visor. Tidigare har Carlsson väckt visst uppseende genom att koncentrera biståndet till tydligt avgränsade mål och ett färre antal länder.Under Carlssons ledarskap har åtminstone två heliga kor i svensk debatt ifrågasatts. Det är inte bara den naiva tesen att traditionellt svenskt bistånd alltid är av godo som fått sig en törn. Även Förenta Nationernas romantiska skimmer fladdrar nu oroligt av vindtrycket från hennes energiska reformer.Detta går nog inte spårlöst förbi. FN är en vänsterikon i Sverige. Närmast som en mytisk fyrbåk mot all världens nationalistiska inskränkthet och tyranniskt förtryck. Varje svensk elev har fått lära sig i skolan att FN är en inkarnation av universal godhet. Tanken att Sverige, som tänks vara dess starkast stödjande kraft, på detta sätt skall gå till storms mot påstådd misskötsel är nästan revolutionär. I svensk debatt har man mangrant varit ovillig att över huvud taget kännas vid de internationella anklagelserna mot FN-institutionerna för att vara tröga och korrumperade. Men det är precis vad Sveriges regering nu säger, om än omsorgsfullt inlindat i formuleringar om att den ekonomiska press man nu sätter kommer att understödja reformarbetet inom de berörda organen. Förhoppningsvis närmar vi oss så småningom den kanske heligaste kon av alla, det oantastliga kravet att en procent av Sveriges bruttonationalinkomst, BNI, skall gå till bistånd. Alltså helt utan hänsyn till om biståndet kanaliseras på sätt som gör verklig nytta eller inte. En träffsäker metod för att skapa just den ineffektivitet och den korruption som Carlsson nu tar itu med. Kan regeringen enas även om att bryta upp den fastlåsningen kan man lägga biståndspolitiken till handlingarna som ett av de verkligt lyckade reformområdena under alliansregeringens första mandatperiod.

Carlsson slaktar heliga kor

Regeringen fortsätter arbetet med att skapa ett svenskt bistånd som kännetecknas av effektivitet, kvalitet och resultat.