Bygdens röster den första, helgade nationaldagen

Varför firar vi den? Vilka gör det i så fall? Borde den inte flyttas till den svenskaste dagen som finns, midsommar? Den 6 juni kan knappast mana till sådana känslor som till exempel föds i norrmännen 17 maj?
Det var Gustav III som efter statsvälvningen 1772 bestämde att namnet Gustav skulle få 6 juni, den dag Gustav Vasa valdes till kung, nästan 250 år tidigare. Men vilka bland dagens historielösa unga vet vem Gustav Vasa var? Förutom att det var väl han som fick oss att äta knäckebröd.
Och regeringsformen som spikades 1809 på denna laddade dag! Visst, den är så viktig att vi borde sjunga. Men vilka bland oss kan förklara den närmare?

Det märkliga är att dessa två, historiskt viktiga händelser är argument som förts på i efterhand. Att 6 juni blivit vår nationaldag beror på ett regnväder. Artur Hazelius, han som skapade Skansen 1891, beslöt att arrangera en storstilad vårfest när han riktigt kommit igång två år senare. Men den dagen vräkte regnet ner över hela Stockholm. Hazelius räddade alltsammans (vädergudarna var hans vänner) genom att förlänga festen en dag. I annonserna stod det "Vårfestens sista dag och på samma gång stor nationalfest till firande av våra historiska minnen i morgon tisdag den 6 juni".

Det blev succé. Redan året därpå var det full fart på många håll i landet. Inte minst tack vare folkhögskolorna, Så står det i historieprofessorn Nils-Arvid Bringéus bok om våra festseder.
Flaggor började hissas runt om i landet. Alla som kunde visa upp minst tolv meter höga flaggstänger lovade Åhlén & Holm gratis flaggor! Fram till 1966 hade man - med ekonomisk hjälp från flera håll - delat ut 40 000 flaggor. I dag står länsstyrelserna för flaggfördelningen.
Bortsett nu från paraderna, musiken, sången, folkdanserna och flaggorna. Vad finns kvar idag, av budskap? Och vart bär det hän? Vad har alla dessa nationaldagstalare på hjärtat när de stiger fram. För att ta reda på det körde jag runt i bygden för att lyssna på de annonserade talarna, Inge Jonsson i Ankarsrum, Roland Levin i Överum, Frida Wikström i Gamleby, Brita Bodger-Bladh i Västra Ed och Maria Malmlöf i Loftahammar.

Ankarsrum drog igång redan klockan 13. Där litade man inte på vädergudarna utan hade flyttat alltsammans från Bruksparken till Folkets hus. Inge Jonsson blev därmed nationaldagens förste talare. Skulle mannen med silverflöjten överraska med en guldröst? Nja, han började med att prisa vårt fantastiska land och beskrev platser från Österlen över Jönköping, Fryken och Arvika (där han studerade musik som ung) upp till Ådalen och Höga kusten. Och så naturligtvis Tjust. Det verkade som om han varit överallt och hyste kärlek för allt, oavsett årstid. Hans budskap var att det viktiga, det är att slå vakt om kulturen, om seder och bruk. Och inte minst vårt språk! Hans exempel blev Evert Taubes "Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill". Ändå ska vi akta oss för att ropa "Bevara Sverige svenskt!" Det ska heta: "Hela Sverige ska leva!"

I Överum fruktade man inte regnet. Överums Musikkår tågade med friskt mod och utan skymten av paraplyer över de känsliga instrumenten ner till Minnespaviljongen. Där väntade Roland Levin, han som under många år var Överums distriktsläkare, på att få lägga fram sin syn på nationaldagen. Varför har den blivit helgdag så plötsligt, undrade han. Och svarade själv att det inte alls kom plötsligt. Vad vi svenskar är bäst på är långsamhet och utredningar på utredningar. Det är därför vi först nu får ledigt att fira 6 juni. Bruksandan tog han givetvis upp i sitt tal. Bruken och förmågan till anpassning. Bruksandan lika med sammanhållning. Vi får inte glömma var vi står någonstans.

Yngst bland talarna i den här Tjustkvintetten var Frida Wikström i Gamleby. Trogen sin hemby men med världens reslust inom sig. Hon berättade om sitt år som aupair i New York. Hur häftigt hon tyckte det var. Hur hon efter en tid kom underfund med så värdefullt allt därhemma var. Och liksom växte i henne. I dag får hon ut sin lärarexamen från Högskolan i Borås. När höstterminen går igång börjar hon undervisa på Åbyskolan. Säkert kommer hon att tala om vida världen. Det går att vara trogen sin grund, bara man begriper att hela världen är vår arena idag. Och vi ska höras långt ut! Gräset är inte alltid grönare på andra sidan.

Uanför Västra Eds hänförande vackra hembygdsgård talade Brita Bodger-Bladh, nyss pensionerad från sin prästtjänst i den församlingen. Nu talade hon i mer världsliga toner. Till exempel om detta att vi svenskar har ett slags mindervärdeskomplex för att vår historia (om vi håller oss till de senaste århundradena) är så odramatisk. Kan vi inte vara tacksamma för det istället? Att vårt land har försökt lösa konflikter med ord och inte vapen. Låt oss då glädjas över vad vi har. Det räcker långt. Så tittade hon ut över den vackra naturen med kommentaren att den kan vara lite av vår läromästare. Ingen fågel lämnar boet innan sista ägget är kläckt. Vad handlar det då om? Tålamod! Det är verkligen något som de yngre generationerna behöver ta till sig.

Dagens sista talare var Maria Malmlöf i Loftahammar. Där hade man bytt samlingsplats från Hembygdsgården i Aleglo till församlingshemmet.
Till skärgården utanför söker sig Maria Malmlöf så ofta hon har möjlighet som länsantikvarie och chef för Kalmar Länsmuseum. Att hennes tal till stor del skulle handla om vårt kulturarv tror jag att många gissade. Och hoppades. Så blev det också, inte minst om vad man vågar kalla vår enda folkrörelse i dag, hembygdsrörelsen. Ser man på Sverige är över en halv miljon aktiva inom hembygdsföreningarna, Inom Kalmar län 35 000. Många sitter och suckar över att det föreningslivet förtvinar, att inga unga bryr sig. Det är lögn, säger Maria Malmlöf. Vi måste bara begripa att det finns år i vårt liv då vi inte hinner med föreningslivet. Sen kommer vi. Och intresset för vår historia växer.
Maria är ofta ute i skolorna och berättar och känner suget efter mer kunskap om oss själva, om vår bakgrund, om vår framtid. Att då stolt fira en egen nationaldag är det minsta vi kan göra
Nu är det vardag igen.