Fortfarande ligger några doppingpar kvar och ruvar. De fåglar som har byggt bo mest skyddade av vassen har klarat sig än så länge.
Att gå längs med strandkanten är en sorglig syn för fågelvänner. Där det för några dagar sedan låg packat med ruvande och blivande föräldrar ligger nu tomma bäddar med brustna skal.
En bit ifrån ligger doppingarna på öppet vatten, putsar sig och guppar med vågorna.
- De är jätterädda för minkarna, berättar Bo Lewander från Naturskyddsföreningen i Tjust.
I onsdags morse sågs minken hos doppingarna i Kålgårdsviken. När VT var där på fredagsmorgonen var de flesta bona rensade.
Mink hör egentligen inte till den svenska faunan men har funnits i Sverige sedan slutet av 1920-talet. Då tog människan hit mink för pälstillverkning och sedan dess har många minkar rymt och släppts ut.
I Sverige är det tillåtet att jaga mink året runt och i Norge tycker man att minken förstör så mycket att skottpengar är satt på den. 150 norska kronor per dödad mink.
Under senare år har den dock minskat i antal.
Minken har fått konkurrens om maten sedan rävskabben har blivit mer sällsynt och att allt fler uttrar har kommit till världen.
Bo Lewander berättar att minkar kan länsa hela kolonier av fåglar. Den ruvande doppingen kan inte försvara sina ägg, minken biter fågeln i halsen och får sig ett ordentligt skrovmål. För doppingen gäller det bara att fly.
Lewander berättar att han för några år sedan fick rapport om en mink som hade slitit bort en ruvande gravand från sina ägg och simmat iväg med den.
Skäggdoppingen är lyckligtvis ingen hotad art. Det finns gott om häckande doppingar längs med Gamlebyviken och andra vikar i Sverige utmed hela Östersjökusten, ända upp till Bottenviken.
Hur det går för kolonin i Kålgårdsviken får vi se.
En del kanske är tillräckligt gömda i vassen och kan få ha sina ägg ifred.
En del har förmågan att lägga en andra kull, andra inte.
- Några ungar blir det nog ändå, säger Bo Lewander.