När förra seklet var ungt drev Emil Ljung ett café på Lucerna mellan 1916 och 1919. Det kallades för Solvik och låg ungefär där den stora och på senare tid så omskrivna eken nu står på vägen in mot reningsverket. Vid caféet fanns också en dansbana där det unga Västervik kunde roa sig under sköna sommarkvällar. I regel rodde man själva ut från stan. Men för den som inte hade båt fanns det möjlighet att bli transporterad över sundet av en roddarmadam.
- Jag har hört att man fick betala nån femöring, berättar Gunnar Linderoth i ett samtal.
1921 beslutade stadens fäder att det skulle anläggas en djuphamn på Lucerna. Arbetet påbörjades året efter och det första fartyget, norska Vinstra, anlöpte hamnen 31 januari 1924. Hon var 130 meter lång.
Hamnen byggdes ute i vattnet. Det var ett nödhjälpsarbete. Hela anläggningen kostade 697 629 kronor. En stor lagun, som kallades för Katthavet, bildades innanför kajen, som ni kan se. Det norra inloppet byggdes efter några år över med en järnvägsbro. Senare har hamnen byggts om och till flera gånger. Det är inte mycket som är sig likt från den första bilden från 1927 till den Anders Steiner tog 2010.
Bron innebar en snabb expansion. Brobanken byggdes i stora stenkistor varpå järnvägen drogs. Materialet hämtades bland annat från två sandgropar vid Rinneros. Det transporterades på ett stickspår från järnvägen till pappersbruket. Även från glasbruket hämtades material. Järnvägen delades i två spår när man kom ut på ön, dels det som finns kvar i dag, dels ett väster därom, som ni kan se på den stora bilden, uppe i skogen fram till det sågverk som ni kan se på den andra gamla bilden, där hela hamnplan är fylld med sågat virke.
1926 startade Uno Steinholtz ett sågverk. Det var början på den egentliga industrialiseringen av ön, även om Carl-Fredrik Nyström bröt sten redan 1870. Steinholtz Trävaru blev ingen lysande affär. Det blev en snabb konkurs. 1930 rekonstruerades företaget under namnet Lucerna Trävaru AB och drevs fram till 1945 då Olsson & Rosenlund tog över.
I samband med att andra världskriget bröt ut, 1939, så ökade aktiviteten på Lucerna. De stora bergrummen för försvarets oljeförvaring började byggas. Året efter inträffade den svåra sprängolyckan som vi berättade om för en tid sedan när fyra unga män förlorade livet.
Öns enda bostadshus, förutom ett gammalt torp, syns tydligt på den stora bilden och kan också skymtas för den skarpsynte på den lilla. Huset byggdes 1927 för öns förste hamnfogde. Han hette Wigren. Det fungerade både som bostad och kontor. Det revs 1965 när färjeterminalen för Gotlandstrafiken byggdes.
Ön som bara är 0,7 km² stor rymmer imponerade 603 växtarter. Många betraktas av kännare som ytterst exklusiva. De har nog många gånger kommit med fartyg från främmande länder och flera björnbärsarter, som växer på ön är mycket ovanliga i våra trakter. Men att fördjupa oss i floran leder för långt den här gången. Dessutom finns det en hel redaktion som är bättre lämpad än undertecknad för den saken.
Källor: I huvudsak Roger Karlssons artikel i Tjustbygden 1994. Samtal med Roger, Barbro Friberg och Gunnar Linderoth.