Bollsparkande vandaler slog till i slottsruinen

Under augusti månad hade man äntligen kommit igång med utgrävningarna av det som en gång varit Stegeholms slott - Gamlebyvikens försvarslås och Västerviks skydd. Stans ledande män och kvinnor hade stött och blött frågan under flera årtionden. "Skräphögen" på Slottsholmen hade många betraktat som en skamfläck. Den hade skadat stans anseende. Nu skulle ruinen förvandlats till något som alla skulle kunna känna stolthet över och kunna visa för besökande utan att känna skammens rodnad bränna på kinderna. Det gamla slottet hade fått ta mycket stryk under åren sedan danskarna bränt och lagt den gamla stenborgen i grus och aska 1677. Stans borgare hade senare farit fram som moderna huliganer bland resterna. Murarna blev ett oemotståndligt material vid utbyggnaden av kyrkan. Skeppare och redare tyckte att murresterna var förträfflig barlast i fartygen. Och innanför slottets hårt sargade murar hade de under 1700-talet idkas vad man i dag skulle kunna kalla för regelrätt industriproduktion. I mitten av seklet fanns bland annat ett becksjuderi där. 1780 fick, till exempel, Slottsholmsvarvet tillstånd att bygga en smedja i slottet och på slottsgården. Det var väl kanske inte det bästa sättet att föra det historiska arvet vidare till senare tiders barn...Det fanns goda skäl för att försöka röja upp bland bråten.Tankarna hade fötts redan under 1870-talet. Det var sällskapet för Westerviks förskönande som hade legat bakom den nya tidens funderingar. Planerna var storslagna. En park, en restaurang eller serveringspaviljong innanför murarna var några saker som diskuterades med stort allvar och med pannor i djupa veck. Det blev väl inte så storslaget. Men en del hände och 1887 revs i alla fall de gamla byggnaderna, som ni kan se på den stora bilden. Det var Westerviks Warfsbolags egendom. Så intresset och nyfikenheten var stor för utgrävningarna bland stans befolkning. Det var nog inte så underligt att det slutade med en mindre skandal och vandalism. Tidningen var irriterad på Sven Brandel i Stockholm, som var ansvarig för utgrävningarna. Han hade satt munkavle på personalen som grävde. De fick inte uttala sig för pressen om resultatet av sina mödor.Löjligt, ansåg tidningen."Det är därför med icke liten häpnad som man erfar, att t f riksantikvarien och arkitekten Sven Brandel, ansett sig ha anledning att telegrafiskt beordra utgrävarnas ledare tystnad för tidningar", skrev VT den 9 augusti.VT skrev naturligtvis ändå. Tidningar gör så och har sällan brist på folk som är villiga att berätta när myndigheter trilskas och inte vill avslöja sina hemligheter... Tystnaden kanske till och med blev kontraproduktiv? Intresset och nyfikenheten fick nytt bränsle av myndigheternas ovilja att berätta om vad som kom i dagern bakom de medeltida murarna.Så en afton i mitten av augusti, när arbetarna precis hade gått hem för dagen, trängde en hop människor in över murarna. Resultatet blev förödande. Kranier från två hela skelett trampades sönder och flera av de grövre benen knäcktes. Ödeläggelsen kunde ha blivit värre, berättade tidningen, om inte det varit för en arbetare som återvänt till sin arbetsplats och kört bort "packet".Några dagar senare gick en "högt aktad samhällsmedlem" till storms mot ungdomens framfart i en insändare i Västerviks-Tidningen. Han fick redaktörens fulla och livliga gillande i sitt kraftfulla fördömande av "delar av det uppväxande släktet här i staden"."Vad ska man tänka om folk, som hava så lite vett? En vilde på söderhavsöarna kan möjligen krossa skallen på en levande motståndare, men sedan denne stupat, lämnar han säkert honom i fred. Men i detta bollsparkningens tidevarv synes vår ungdom ännu icke kommit så långt i kultur, att den kan skilja på en sparkboll och ett människokranium!"Insändarskribenten påminde om att kranierna kom från kämpar som mött döden i hård och ärlig strid. Vän eller fiende kvittade lika. De förtjänade i alla fall den allra största respekt och borde inte få söndertrampas av "okynniga" pojkar. Dessutom fick de vuxna som bevittnat skändningarna utan att ingripa sig också en väl tilltagen släng av sleven. Fega ynkryggar, var omdömet.Under utgrävningarna 1924 fann man totalt 13 skelett efter människor innanför murarna. Vid planteringsarbeten på ruinens södra och östra sida fann man ytterligare några lik. Sammanlagt fann man spåren efter 21 människor. Slottsinvånare eller inkräktare lär vi aldrig få veta. Det står skrivet i stjärnorna. Det blev senare en fråga om var kvarlevorna skulle begravas. Drätselkammaren föreslog en viloplats på gamla kyrkogården. Brandel hade en annan idé. Han föreslog att man skulle begrava dem strax utanför på den södra sidan av ruinen och sätta upp en stentavla som ett minne över de döda. Politikerna gick med på det. Men var de till slut fick ro är en väl förborgad hemlighet.
Källa. Stegeholm i Västervik. Bengt Hjord 2001 och VT från augusti 1924

Bollsparkande vandaler slog till i slottsruinen

Hur ska man kunna skydda slottsruinen från bollsparkande vildars framfart? Det var en brännhet fråga i Västervik sommaren 1924.