Det var ett gäng blöta, men tappra, barn som kickade igång valborgsfirandet med några festliga låtar. Trots regnet var Grönsakstorget fullt av tappra västervikare och Ljungbergabarnen fick snart publiken att shuffla. När manskören tog plats på scenen hade regnet mattats av något, men flera strömavbrott satte käppar i hjulet för deras framträdande. Till slut lyckades tekniker få igång ljudet igen och publiken fick äntligen höra de efterlängtade vårsångerna.
Något mindre regnigt var det också när Ingela Arrbrant höll sitt vårtal, där hon bland annat ville påminna alla om att följa sina drömmar.
– Jag vill skrika ut det till hela Västervik, ja till hela Sverige egentligen, att ingenting är omöjligt! Vi kan alla ändra på våra liv och våra möjligheter. Livet är till för att livas och skapa minnen.
När manskören sedan hade sjungit in våren på allvar tog Joyvoice över med några riktiga popdängor. Eftersom regnet gjort ett litet uppehåll tog försäljningen av godsaker fart och överallt åts det mjukglass och churros.
Äntligen hade det blivit så mörkt att det var dags för elden att tändas. Westervik Twirling Troop bjöd på en eldshow och försökte sätta fyr på brasan, men på grund av regnet gick det trögt och de fick fortsätta showen utan att elden tagit fart. Nu började dessutom regndropparna falla igen och en ny störtskur svepte in över Västervik.
Majbrasan kom till slut igång, Dimpker Brothers skulle inta scenen när det regnade som värst och det blev glest i leden när många valborgsfirare, kalla och blöta, började dra sig hemåt.