- Då ska vi bara ta ett litet stick också. Såja.
En liten tvååring sitter i sin mammas knä och gråter förtvivlat. Hon bor på flyktingförläggningen på Lysingsbadet, och har kommit in till barnmottagningen eftersom hon inte mått bra den senaste tiden. Nu ska Eva Johansson och Karin Jonsson, som jobbar på mottagningen, ta några blodprover.
De försöker trösta och distrahera så gott de kan.
- Tycker du om att sjunga?
Flickan är otröstlig, och tystnar inte förrän allt är över. Någon leksak ur den stora leksakslådan, som personalen plockar fram efter provtagningarna, vill hon inte ha. Hon klamrar sig fast i pappas famn när familjen lämnar mottagningsrummet.
Klockan har slagit tio på förmiddagen, och personalen på mottagningen har redan hunnit ta emot flera patienter. På morgonen delar de alltid upp sig, några jobbar "ute" och andra jobbar "inne". De som jobbar inne sköter telefonrådgivning och bokar in tider.
- Det är jättemånga som ringar, och många vill ha en tid. Det handlar om magont, huvudvärk, att få nya recept, beställa tid... Allt, allt, berättar Eva, som är barnsköterska sedan 30 år tillbaka.
Hon upplever att föräldrar är mer oroliga nu än förr.
- Förr hade man farmor eller mormor att fråga, nu är alla så upptagna. Samtidigt är föräldrar mer upplysta, de söker på internet efter information. Men det kan skrämma upp dem ibland också.
Barnmottagningen fungerar även lite som en mini-akut, för barn. Bara i de allvarligaste fallen, till exempel om barnet är medvetslöst, måste man till den riktiga akutmottagningen. Några operationer utförs inte heller på barnkliniken.
Mellan åtta och halv fem har mottagningen jourverksamhet. Läkarna och sjuksköterskorna får möta barn och föräldrar med alla möjliga slags symtom och sjukdomar.
- Det är mycket spring, många bollar i luften. Mycket provtagningar.
Femårige Martin Larsson är en av dagens första patienter när VT hälsar på. Han är här för att han inte gått upp i vikt på sista tiden. Först ska han mätas och vägas, sedan tar sköterskorna blodprover.
- Vi tar prov på sköldkörteln och gluten, eller celiaki, för att utesluta att han har det. Vi tar också ett hormonprov, säger Eva, samtidigt som hon för in Martins personuppgifter i journalsystemet.
- Det är viktigt att det inte blir fel.
Innan Eva sticker Martin i fingret för att sedan fylla provrören med blod får han hålla i en varm liten kudde. Det är viktigt att hans fingrar är varma, för att blodet ska flyta bra och räcka till alla fem rör.
Martin reagerar knappt när sticket väl kommer.
- Det gjorde inte ont alls!
Nästa patient är Ian, en liten pojke med leukemi. Han och hans familj har gått igenom en tuff period, med cellgiftsbehandlingar och sjukhusvistelser. På självaste julafton var han tvungen att läggas in på grund av en infektion. Som tur är gillar han barnkliniken och trivs bra med personalen.
- Ibland tjatar han om att få åka hit, ler mamma Sophie Johansson.
För Ian är den värsta tiden över nu. Men alla öden slutar inte lika lyckligt på barnmottagningen. För personalen är det viktigt att alltid stötta och finnas till hands.
- Man har alltid hoppet kvar, in i det längsta, att det ska gå vägen, säger Eva.