Berusande kammarmusik i Tingshuset
Tack&lov handlade det bara om att par ord frusit inne, till exempel fortsättningen "för säsongen".
Föreningen con amore är Västerviks arrangör av kammarmusik, och den sista konserten på föreningens startår 04-05 hölls igår kväll. Då fylldes Tingshuset både av underbar musik och en helkoncentrerad publik, så stor att det var nära att man behövt knacka på hos grannar på andra sidan gatan för att få fram nog många stolar.
Man kan tycka att Västervik är en så pass liten stad att det kunde räcka med en (1) arrangör av konstmusik. Men då Orkesterföreningen strängt taget bara håller sig till den egna orkestern blir bilden en annan. Att con amore kom till är lycka för stans musikliv. Även om akustiken ibland kan kännas lite torr i Tingshuset så är det minsann ingen dålig miljö. När tingen nu försvinner - tänk vilket fint kulturhus det kunde få växa ut till istället!
Fredagskvällens artister var nog okända för samtliga utom för Eva Pierrou, föreningens ordförande. Solocellisten, unge Roland Horn från Karlsruhe i Tyskland hade hon mött på Kammarmusikfestivalen i Bergen för tre år sedan. Och fascinerats av.
Då var Roland Horn bara 25 men redan etablerad cellist lite varstans i omvärlden. Helt okänd i Sverige är han kanske ändå inte. Frans Helmerson har haft honom som elev på mästarkurser.
Cello och piano skulle det handla om. Pianisten som kom med honom var Ruben Meliksetian, armenisk pianovirtuos numera knuten till Musikhögskolan just i Karlsruhe.
Det stämde perfekt mellan de två från första takten, som Bach stod för.
Hans Sonat i G-dur var inledningsnumret. Det är ingen cellosonat utan i original skriven för viola da gamba, "knäfiolen" som var violoncellens föregångare. Äkta barock alltså och med bägge instrumentalisterna så förtrogna med stilen att det lyriska likaväl som det dynamiska hos Bach satt exakt.
Stämningen, publikens menar jag, steg än mer när Beethoven kom in i bilden med sin dramatik. Cellosonaten nr 4 i C hör till Beethovens mest kända, sena och har en uppläggning utanför standard, med två dubbelsatser istället för det strikta fyrtalet. Här växer blomningen i cellospelet. Och jag tror att de flesta, liksom jag, blev hänförda av den bländande teknik och balans som Roland Horn visar upp i sitt spel.
Desto mer okänt blev nästa inslag. Namnet Boris Arapov hade jag aldrig hört. I varje fall var han en ryss som föddes och verkade i (inte minst som tonsättarpedagog) den stad som nu heter Sankt Petersburg.
Han föddes för hundra år sedan och skrev sin Cellosonat när han var 80!
Att notera det borde vara en tröst för alla som räds att åldras. Så mycken humor, så många påhitt, så grandiosa äventyr tror man nog inte att en 80-åring orkar sätta fart på. Men det gjorde han, och den omgång som det här artistparet bjöd oss på var värt hela biljettpriset.
Instrumentet cello måste nog Arapov ha varit släkt med. Så finurligt lockar han fram cellons alla karaktärer!
Ändå skulle det bli mer. Efter paus kom en annan nyttig läxa. Tro inte att Chopin bara begrep sig på pianot. Chopins Cellokonsert i g-moll bevisar annat. Men ändå är det ju så att pianot var centralt för honom. Därför har också pianot en något mer framträdande roll här än i kvällens tidigare nummer. Detta bidrog till att höja stämningen ytterligare så att publikens berusningskänsla nådde och liksom lyfte båda konstnärerna när allting var över.
Extranummer? Självklart. Två soloarrangemang för piano av Schumann, här utvidgade med celloroller. Först Träumerei. Sedan Scherazade. Upplevelsen blev så stark att den säkert lever i oss tills con amore startar höstsäsongen. Septembers sista dag händer det, men mer om detta en annan gång.
Så jobbar vi med nyheter