Berättade om vägen ut ur missbruket
Under veckan genomför Åbyskolan i Gamleby en temavecka med genusperspektiv. Med hjälp av ett program utarbetat av Rädda barnen låter man eleverna få del av föreläsningar, filmer, olika övningar, dataspel och diskussioner som speglar vårt sätt att förhålla oss till varandra.
Han vågar va. Leif Winbladh gjorde sitt bästa för att avskräcka högstadiets elever i Gamleby från att använda droger.
Foto:
Uppväxt i ett kärlekslöst hem och med en ärftlig belastning genom många släktingar som dött i olika former av beroende blev hans väg in i eget missbruk ganska självklar.
- Jag fick alltid höra av min far att jag inget dög till. När jag började skolan och märkte att jag inte kunde hänga med på grund av dyslexi, eller ordblindhet som det hette då, såg jag det som en bekräftelse på att han haft rätt. Jag blev klassens omöjliga elev och fick tillbringa många lektioner avskild från de andra i klassen.
För att få någon form av bekräftelse att han dög något till började han snatta, först bara godis, senare blev han den som kunde ordna nästan vilka varor som helst som kompisarna ville ha. Vägen in i drogerna började med mellanöl, övergick till hasch och amfetamin. När han tog sin första amfetamindos upptäckte han att det var det här som var livet. All uppdämd rädsla, ångest och allt självförakt var som bortblåst.
- Min första tanke var: "Hur kan det här vara förbjudet, det borde ju delas ut gratis till alla."
Under de kommande tjugo åren kom sedan Leifs liv att kretsa kring jakten på pengar för att skaffa mer droger. Han fick under den tiden tre barn med den kvinna som numera är hans fru.
Han försummade dem ständigt i sitt mer eller mindre berusade och sinnesförvirrade tillstånd. Så småningom övergav familjen honom och det blev ytterligare några år innan vändpunkten kom i samband med ett fängelsestraff som till viss del omvandlades till vård.
- Jag är oerhört tacksam för den chansen, den räddade helt säkert mitt liv. För jag vet att man inte överlever så särskilt länge som missbrukare. Just nu följer jag med en blandning av hopp och rädsla min yngre brors kamp för att bli drogfri.
På behandlingshemmet som Leif kom till blev han inte bara avskild från droger utan också från alla andra former av beroende som kan vara ersättning och bedövningsmedel när ens inre ropar på något att fylla tomheten med.
Till den sortens droger vill Leif inte bara räkna sprit och narkotika utan också spelberoende, sexmissbruk, överdriven shopping, för mycket arbete och matmissbruk.
Hans beskrivning av det som numera är hans drog, mat och godis blev nästan lite väl ingående, men som han själv sa : "Man måste blanda in lite pajaseri i min berättelse. Skulle jag bara beskriva det helvete jag har haft skulle ingen orka lyssna." Hans sätt att varva allvar och humor och det på ett språk som liknar ungdomarnas gick helt klart hem i Åbyskolans aula. Många elever sa att det här var den bästa föreläsning de varit på.
Den avslutande beskrivningen av hur han efter tre år av drogfrihet fick sitt fjärde barn lämnade nog ingen oberörd. Förhoppningsvis inte heller hans ihärdiga uppmaningar till eleverna att inte testa droger och att vara rädda om sig själva och varandra.
Numera räknar han sig som lycklig familjefar och ägnar sin tid åt att försöka förebygga missbruk genom föreläsningar och genom att rehabilitera missbrukare, allt inom föreningen Våga va.
Så jobbar vi med nyheter