Bellman på besök på Wimmerströmska

Egentligen borde väl polisen ha stormat in på Wimmerströmska gården igår eftermiddag. Så mycket sång om det farliga superiet som då har aldrig hörts i kvarteret.
Kommer du ihåg "Två Taube och en Bellman" från Visskolans förra läsår? Trions Bellman, Christoffer Lindahl, flyttade till Göteborg när skolan tog slut. Men Västervik är självklart svårt att hålla sig ifrån.
Nu har han varit här och sjungit ett par dagar. För att få sällskap i sången och hela uppträdandet bad han Sophia Hogman att hänga med. Och det gjorde hon gärna. Både inne hos Vissamlingarna på onsdagskvällen och igår eftermiddag på Wimmerströmska gården, som sagt.
Visbiblioteket fylldes av glada lyssnare. Eftermiddagspubliken blev tunn. Är alla semestrar över? Eller hade det lockat fler om man tagit entré?
Livat blev det, och jag menar det även bokstavligt. Bellmans över två hundra år gamla texter håller, även om jag misstänker att dagens unga mera kan såkallade Bellmanvitsar än Bellmanvisor. Det var Christoffer Lindahl själv som förde tvivlet på tal.
Christoffer inte bara sjöng och spelade gitarr. Han berättade också, mest genom att hålla sig till Fredmans epistelkommentarer, som skapta för högläsning.
För Sophia Hogman innebar föreställningarna ett slags premiär. Istället för gitarr eller mandolin som kompinstrument hade hon tagit med sig sin cello. Inte så att hon utgav sig för att vara en framstående cellist. Men en lite fyndig fyllnad till Christoffers gitarrspel fick hon till.
Många gånger i musikhistorien har allvarsmän hävdat att Fredmans Epistlar var/är en så privat konstart att bara diktaren själv borde framföra dem. Tack&lov har, som vi alla vet, en rad viskonstnärer antingen inte läst detta eller struntat i det. Och sjungit på! Christoffer Lindahl är en av de yngsta, och det märks att han trivs i genren. Det verkade även Sophia Hogman göra.