Då var det långtifrån självklart att få någon smärtlindring alls vid förlossningen. Namnet på metoden är egentligen paracervikalblockad, eller PCB. Genom att injicera bedövningsmedel runt livmoderhalsen med hjälp av en gynekologisk nål så kunde förlossningen ske relativt smärtfritt.
Det var läkarna Klas-Henry Hökegård och Gustav Hedberg som tog en idé som tyska forskare arbetat fram på 20-talet, men förkastat eftersom dåtidens bedövningsmedel var för kortverkande, och uppdaterade den.
Under 70-talets kvinnorörelse höjdes många röster för att kvinnor skulle få tillgång till annan smärtlindring än enbart lustgas under förlossningen, men åsikten att det skulle göra ont att föda barn var fortfarande stark.
Epiduralbedövningen gjorde också sitt intåg, men trots detta var det fortfarande 1975 endast fem procent av alla födande kvinnor som fick smärtlindring, det skriver Christina Jansson i en artikel i tidningen Populär historia från 2004. Hon var då doktorand vid nationella forskarskolan i historia.
I Västervik erbjöds däremot PCB som smärtlindring, det var till och med mer regel än undantag. Det innebar dock en risk. Ibland hände det att värkarbetet försvagades av bedövningen, men då sattes oxytocindropp in. Det här upptäckte man senare kunde leda till syrebrist och förändra hjärtfrekvensen hos barnet.
Numera används metoden mer sällan och säkras upp med hjälp av fosterövervakning, genom en elektrod som sätts på barnets huvud.