Avrättningsplatser i nordöstra Götaland. Västervik saknar dock inprickade platser.
Så här inför Hallowen har SCB skickat ut den skrämmande statistiken: många i Sverige bor närmare en gammal offentlig avrättningsplats än de kanske tror.
Från norr till söder finns 542 registrerade platser som kan förknippas med offentliga avrättningar. Vi får anledning att återkomma till det där med "registrerade".
I SCB:s material, som baseras på Riksantikvarieämbetets Fornsök, har man även skickat ut en karta med svarta prickar som visar de gamla ruskiga platserna. I Vimmerby finns två historiska avrättningsplatser, i Oskarshamn ytterligare några. Men Västerviks kommun saknar prickar, det är en vit fläck över ett större område.
Vi slog en signal till Veronica Palm på Västerviks museum.
Varför finns inga platser i vår närhet utmärkta, tror du? Vi har hört att det funnits åtminstone en galgbacke, utanför Gamleby.
– Det är nog mer otur, en lucka i registret. Det finns gamla avrättningsplatser här, det vet vi genom arkivmaterial. Flera avrättningar skedde på Rådhustorget i Västervik, och även i Stångeland utanför Gamleby.
För att en plats ska bli registrerad i Fornsök måste någon rapportera in den till en person som kan registrera den. För att platsen ska registreras måste det dock finnas tillräckliga belägg, man kan inte enbart hänvisa till en muntlig tradition, till exempel. Veronica Palm har behörighet för att registrera platser i Fornsök, och hon ser gärna att man hör av sig till henne om man vet om någon gammal avrättningsplats i Västerviks kommun.
– Det finns säkert fler, många hembygdsföreningar kan sitta på kunskap.
Skelett har ibland grävts fram under gamla avrättningsplatser. Brottslingarna fick ofta ingen ordentlig begravning.
En ledtråd till var det kan ha funnits en galgbacke är ofta själva ortsnamnet, som kan ha koppling till avrättningar. Ibland kan man även hitta makabra fynd under marken. Veronica Palm berättar om en gammal avrättningsplats utanför Vadstena, där man under början av 2000-talet grävde fram runt 25 skelett.
– Man såg att flera av dem blivit halshuggna, inte bara en gång. Några hade järnkrokar som satt fast i skallen.
De offentliga avrättningarna upphörde i Sverige 1877. Året innan hade den sista brottslingen avrättats med offentlig halshuggning. Det blev en ruskig affär, flera hugg behövdes från bödelns yxa innan huvudet skiljdes från kroppen, åskådare svimmade av blodbadet. Enligt SCB kan det ha varit en bidragande orsak att man upphörde med den makabra traditionen.