Astrid Lindgrens bror lämnade jordbruket

1965 behövde inte jordbrukaren, riksdagsmannen och författaren från Vimmerby någon närmare presentation. Han var väl känd - inte bara i Vimmerby och Västervik med omnejd - utan i större delen av landet, vågar vi påstå utan att riskera att anklagas för att vara överdrivet lokalpatriotiska. Men för senkomna läsare kanske vi ska ge en kort levnadsbeskrivning. Gunnar Ericsson (1906-1974) var riksdagsman för bondeförbundet; känd och uppskattad satirförfattare. Han skrev 16 böcker om maktspelet i Svitjod mellan 1956 och 1972 om vi räknat rätt. I böckerna, där aktuella svenska händelser förlades till vikingatiden, fick vi stifta bekantskap med Tage Slingerskank, Olof Ettersöt, Giftrik Halvröder, Bertil Pendelkråka och många fler ur den tidens politiska etablissemang. Tecknaren Ewert Karlsson (EWK) illustrerade kåserisamlingarna lika elegant och giftigt som Gunnar Ericsson skrev. Böckerna gav Ericsson ut under signaturen Gunnar på Lid-arrende. Han var bror till Astrid Lindgren och morfar till författaren Karin Alvtegen. Syster Astrid hämtade många av sina berättelse från trakten och hon har mer än en gång berättat om den lyckliga tiden som barn på Näs. Det var en blåsig och kylig dag när Gunnar Ericsson skulle avveckla sitt jordbruk, berättar VT. Ett 50-tal nötkreatur, maskiner och redskap skulle säljas. Riksdagsmannen och författaren övervakade själv hela auktionen i den bitande vinden. Det blev en livlig auktion, både djur och människor föreföll lite vårystra. En och annan auktionsbesökare hade känt sig nödsakad att stärka sig med lite värmande "medicin" för att hålla blodet flytande i ådrorna. Men affärerna gick bra. Priserna blev höga - för höga för en del. - Det är ju rena fantasipriserna. Här kan man ju inte vara med och ropa, tyckte en lantbrukare söder ifrån och fick en instämmande nick från en man från Djursdala, skrev VT. Gunnar Ericsson var nöjd. Medelpriset för djuren blev 2 100 kronor. Den dyraste kon gick bort för 2 700 kronor. - Nu får jag mer tid för mitt författarskap och för att måla mina tavlor, berättade Gunnar Ericsson som också berättade att han kände ett visst vemod och hoppades att han skulle få köpa loss bostadshuset. Hans far och farfar hade brukat gården sedan slutet av 1800-talet före honom. De hade brutit och burit tonvis med sten från tegar och åkrar i sitt anletes svett. Det hade varit ett hårt jobb som gett blodsmak i munnen och värkande ryggar. - Stenen skulle räckt till en fin och bred trottoar mellan Västervik och Vimmerby, konstaterade tidningen. VT noterade också att landshövdingen Ivar Persson hedrade auktionen med sin närvaro. Han var inte spekulant på nån ko eller harv. Han var där med anledning av att länsarbetsnämnden var på besök i Vimmerby - därför passade de höga herrarna på med en blixtvisit bland allmogen.

Astrid Lindgrens bror lämnade jordbruket

Det var storauktion i Vimmerby. Gunnar Ericsson på Näs skulle sluta med bonderiet. Det kom massor med folk. Ladugårdsplanen var full av nyfikna och förväntansfulla.